Nu är jag hemma i Älvdalen igen. Snacka om att jag har blandade känslor angående detta! Just nu känner jag att jag vill inte vara här överhuvudtaget. Jag vill inte jobba extra på domus. (jag vill lära mig något nytt nu) Jag vill inte sitta hela veckorna och vara pank och glo in i en dataskärm. Jag vill inte bo hemma och konstant känna mig i vägen. Jag vill inte vara här o känna att varken mamma eller pappa förstår mig och min syn på livet. Jag får inga sminkjobb här, dom existerar inte och ska jag göra TFP så måste jag åka minst 1,5 timme bort.
Jag vill verkligen inte jobba på fredag för jag kan inte med barn (jag har ingen erfarenhet av barn så jag blir nervös av dom små liven) + att det gör att jag antagligen inte kommer kunna åka på festen i stockholm som jag verkligen vill på. (tar längre tid att köra än vad jag tänkt). Varför jag tackade ja till att jobba? Därför att jag alltid känner att jag måste tacka ja (hur gärna jag än inte vill) annars känns det som min mamma idiotförklarar mig då jag inte har någon inkomst. (vi jobbar på samma ställe när jag jobbar extra) Medan min syn på livet är mer att jag vill ha roligt, imorgon kan jag lika gärna vara död.
Men med endast 200kr (nej inte ens det..) kvar på kontot så känns det som att jag inte har så många val än att vara här o göra en massa saker jag inte vill göra och må dåligt av det eftersom jag inte har råd med något annat. (ekorrhjul ekorrhjul) Men jag vill verkligen inte.
Man ska inte må dåligt av att leva, då är något jävligt fel.
Jag känner mig så otroligt misslyckad av att befinna mig i Älvdalen. Jag har inget jobb, jag bor hemma då jag inte har råd att ha något eget, jag umgås inte med någon under veckorna oftast och mina vänner i mora har aldrig hälsat på mig vilket har resulterat i att jag faktiskt inte ens orkar höra av mig till dem längre. (jag har snart bott här 2 år)
Jag kanske framstår som patetisk, bortskämd eller vad som helst nu men jag vill verkligen inte vara här och leva det liv jag lever här. En av mina drömmar är att starta eget men eftersom det kommer dröja jättelänge innan jag ens kan ta ut lön på mitt företag så tänkte jag bo hemma tills jag kanske har möjlighet att göra det men jag mår ju mer dåligt än bra av att bo hemma.
Men hade jag inte börjat umgås med Maria & Emma så hade jag nog mått sämre än sämst här. Sedan dom två kom in i mitt liv så har jag varit mycket gladare här hemma då jag äntligen haft någon att umgås med utan att behöva åka 4 mil bort och ha någon som faktiskt kommer till mig ibland. Guld värt! <3
Jag vet att jag borde fokusera på det lilla positiva som jag har här men just nu är det väldigt svårt. Jag har haft 5 jättebra veckor i Sthlm och jag har sluppit sitta o vara bästa vän med min dator = guld värt i mitt liv.
Det är bara det att mitt liv ser inte ut som jag vill och jag är ändå 25 år gammal. Och jag har ingen aning om hur jag ska lyckas få mitt liv som jag vill när de jobb jag söker inte ens hör av sig. Jag springer runt här i mitt ekorrhjul o försöker vara glad men det går verkligen inte alla dagar….som idag ;)
Någon som orkade läsa mitt patetiska dravel och lever i en liknande situation..SKRIV..så slipper jag känna mig så jäkla ensam ;)
november 22nd, 2009 at 01:35
Well… Andra orsaker och problem, men ungefär samma resultat =/ Du är definitivt inte ensam iaf.
november 22nd, 2009 at 01:54
Önskar jag kunde säga nått som hjälpte dig.. :/ Men jag känner igen mig i ditt inlägg. Att inte må helt bra där man är och att vilja få ut mer av livet utan att veta hur man ska gå tillväga. Att ha de där korta perioderna då livet känns helt rätt och sen att kastas tillbaka till verkligheten.
Vi får bara kämpa på och ta de där mm korta stegen framåt och hoppas på att helt plötsligt veta hur vi ska gå tillväga för att få det som vi vill ha..
Vill bara få säga att jag beundrar dig för hur du hela tiden försöker göra just det som du vill. Kram på dig
november 22nd, 2009 at 02:19
Ja det där med jobb är inte helt enkelt.. Det suger!
Jag har märkt att jag har så mycket svårare att acceptera sånt man blir tvingad till, alla måsten. Som nu, jag har en vik här i linköping och får nog inte förlängt efter jul. Hittar jag inget nytt jobb här blir jag tvungen att flytta tillbaka hem till mamma i uppsala. Och just det att det blir ett måste gör att jag stretar bakåt med all kraft :P
Hur går det med dina planer att plugga klart några av det där kurserna du skrev om för ett tag sen?
november 22nd, 2009 at 08:52
Åh gumman du är långt ifrån ensam över att känna som du gör och du har all rätt att känna som du gör. Jag har oxå genomgått dessa tider, 2005 vart jag utslängd hemifrån pga olika anledningar både mitt fel och föräldrarnas. Jag flyttade in till min då endast 3 månaders pojkvän och hans familj. Vi kämpade i 3 år för att hitta egen lägenhet, jobb och en framtod, vi hade inga pengar, han hoppade från ett jobb till ett annat, jag tog studenten i tårar och somnade 17.00. Och nu 5 år senare har vi äntligen 2 fasta jobb (jag trivs men inte han) ett helt eget och nytt hem efter att i 5 år nästan bott med hans föräldrar och velat ta livet av sig (det var extremt jobbigt) och under dessa 5 år av väntan tappade jag hoppet en miljongånger, jag lade mig ned och var beredd att dö. Jag ifråga satte allt. varför får goda människor slita för det minsta lilla medans idioter får allt serverat på ett silverfat? Jag insåg varför, för att de är oss livet vill forma, det är oss livet vill förbereda för alla tragedier livet har att ”erbjuda” för det är sedan vi som uppskattar det lilla i livet och det är vi som en vacker dag kommer att lämna gjorde omringades av människor som älskar oss.
Jag vet att det är svårt att se livet från det ljusa sidan när allt känns så mörkt, man är arg på sig själv, man tycker att livet är orättvist och allt är bara fel. Men försök att tända som ljus, små ljus som guidar dig på vägen ut ur mörkret och släpp aldrig taget om dina drömmar för det är alltid de som ger dig hopp. Och tänk såhär: Finns viljan finns möjligheter, viljan skapar möjligheter och viljan det tror jag utan tvekan att du har!:) Se detta som ett stop på vägen. Gumman du är 25 år, när jag studerade på Universitet hade jag folk i 50 års ålder som precis kommit på vad de velat ha ut av livet!:) It’s never ever to late!
november 22nd, 2009 at 09:36
Vet du .. Jag tycker du ska göra något åt det! Våga! :) Det kanske inte är så tryggt, men du kommer säkert må bättre när allt börjar ordna sig än vad du gör nu. Sök jobb i Stockholm eller det ställe du vill bo på, sök 2:a handslägenhet och ställ dig i bostadskö ute i någon bra förort där kön inte är lika lång som i innerstaden. Tro på dig själv så klarar du det. Och du ska göra det du själv vill, inte det andra förväntar sig att du ska göra och vill att du ska göra. Kram!
november 22nd, 2009 at 10:49
Nej du är inte ensam om detta… been there done that, speciellt nu sedan jag kommit hem från LA :(
november 22nd, 2009 at 11:00
Klart jag orkade skriva. Lever inte likadant och har inte levt så, även om jag tyckte att mitt sista år i Skara var rena helvetet. Och då var det bara för att jag ville bort, hade min pojkvän på annan plats, var ovän med mina vänner, inte hade lust till studierna längre… Men … jag gick åtminstone i skolan, så vad hade jag att klaga över? Jag har aldrig varit sysslolös, för som tur var så fick jag jobb här i jkpg.. känns dock som det glider mig ur händerna nu och det gör mig orolig…
november 22nd, 2009 at 11:17
jag bor hemma hos mor och far med pojkvän och liten bebis. I våmhus av alla ställen. Det är inte alls bra för mitt psyke men mitt mantra är att det bara är tillfälligt. Så du är inte ensam.
november 22nd, 2009 at 11:46
Jag läste. Och jag vet exakt hur du känner inför jobbet, jag har den där känslan i kroppen varje dag! Men jag försöker bita ihop. Vet inte vad jag ska skriva mer, skrev ju på FB igår med. Jag kan bara säga att det bästa jag gjort är att bara flytta.. Du är en bra tjej och du förtjänar inte att må dåligt. Jag blir lika orolig för dig som du för mig när min mage värker på jobbet.. ;)
Kramar i massor!
november 22nd, 2009 at 12:06
Jag är ju också lite i samma situation, mår inte alls bra av flera olika orsaker..
Jag känner igen det där med att familjen inte riktigt förstår, att inte ha nå vänner att umgås med, att vara bästa vän med datorn, att inte ha pengar på kontot, att känna sig misslyckad. Ja, en hel del likheter.
Hoppas att du hittar ditt drömjobb och att du får bo exakt där du vill och göra precis dom sakerna du vill utan att tänka på ekonomin! Det är du värd Cilla!
Massor med kramar!
november 22nd, 2009 at 12:38
usch, kan inte tänka mig hur illa det måste vara att inte ha fast inkomst m.m. Har du sökt till några större företag, industri? Eller till bemanningsföretag, proffice, addeco m.m. Det var genom bemanningsföretag jag fick fast tjänst på företagen jag jobbar på..
Kram på dig!
november 22nd, 2009 at 01:11
Känner så igen mig så himla mycket i vad du skriver! Jag sitter mest & glor in i en dataskärm hela veckorna också när jag inte arbetstränar eller är med min pojkvän, som jag tror börjar lessna på att jag inte är med några kompisar. :p Men folk vägrar ju höra av sig själv, de bara frågar ”varför hör du aldrig av dig?” Förstår inte varför de skjuter över ansvaret på andra. Jag har inte heller ett eget boende, jag är inneboende hos mitt ex. Lagom roligt liksom att behöva förklara det för folk hela tiden. :/ Känner mig bra instängd fast jag bor i Gävle. Alla har ju redan sina vänner, så det känns tragiskt nog inte som att jag får plats någonstans. :p
november 22nd, 2009 at 01:30
Det är inte lätt att skriva något som får dig att må bättre, men jag vill bara säga att du inte är ensam. Jag kan känna igen mig i en del av det du skriver.
Du är en sån underbar och go tjej och du förtjänar att få ett liv som får dig att må bättre, och jag tror också att det kommer.
Vilken typ av jobb är det du söker? och var?
Du ska veta att jag finns här och tänker på dig.
Ha det så gôtt du kan.
Kramar!
november 22nd, 2009 at 01:37
Tänk om jag ändå visste vad jag vill jobba med. Skitjobbigt att inte veta. Och inget jobb utan utbildning. Misslyckad känner jag mig när jag idag ska posta papperet om avbrott i utbildningen. Plugga orkar jag verkligen inte. Som sagt, misslyckad är rätt ord!
Fuck..
november 22nd, 2009 at 01:38
Hoppas verkligen att det löser sig för dig snart!
november 22nd, 2009 at 04:00
Gumman, jag säger ännu en gång: Kontakta Soc. Får du hjälp ekonomiskt lättar ju dina negativa tankar en aning.
Du vet att jag finns här. Trots att jag är många mil bort. Alltid! Massa kärlek till dig
november 22nd, 2009 at 04:59
Jag tror att alla känner sig misslyckade med sitt liv någon gång – mer eller mindre.
Men du är inte så gammal än – du har flera år på dig att lista ut vad du vill göra, flytta och byta jobb m.m.
Finns det ingenting du kan tänka dig att göra på något annat ställe? Någonstans där du känner sig hemma och har vänner runt omkring dig?
Jag gav mig ut på 13 veckor backpackingtripp till Asien när jag var 28 år – ensam.
Sen flyttade jag och sökte nytt jobb. Kände att jag ville göra något med mitt liv.
Jag känner att mitt liv började när jag var 28. Jag tyckte att jag var gammal då. Nu är jag 31 strax och tycker att livet inte alls är så illa och att livet faktiskt inte börjar förrän efter 25 ;)
Kram Carro
november 22nd, 2009 at 05:07
Det låter ju som att du borde flytta till Stockholm! Sök jobb där och försök få flera intervjuer samma dag… Sen får du väl hyra i andra hand eller nåt om du väl har fått ett jobb. Och i Sthlm kan du ju få fler MUA jobb också, och mer kul såklart! Tänk ut nån slags handlingsplan, för så där som du har det nu kan du ju inte ha det. Och ge inte upp för det kanske tar ett tag att fixa allt. Lycka till.
(Själv flyttade jag till London och skaffade jobb och bostad där, då hade jag iofs lite sparpengar, det underlättar.)
november 22nd, 2009 at 05:18
Det enda rådet jag kan ge är: kämpa på! Det är det enda man kan göra, man får inte ge upp – man måste kämpa på, även när man inte orkar. Annars kan man lika gärna ge upp.
Tillslut måste det gå din väg, tillslut kommer nog saker och ting kunna lösa sig. Det är lite den ramsan jag upprepar för mig själv också.
Och vet du vad? Faktum är att du har hela livet framför dig. Och alla möjligheter också! Försök se det så, och inte nedslås för mycket. Men samtidigt: när det känns jävligt vissa dagar, då måste det få göra det också. Då får det vara en risig dag – och sen får man försöka komma igen.
november 22nd, 2009 at 05:46
Du är guld värd du med. Skitjobbig situation =( klart man inte vill bo hemma som vuxen & att de borde finnas mer jobb :S. Du är välkommen hit när du vill ska du veta. Har en liten present som väntar på dej här oxå ;) jag, du & Emma borde ta en svull & filmkväll snart!
november 22nd, 2009 at 06:36
Hej hopp Cilla, kan lova att ditt liv e mkt roligare än mitt. Har inte ens nå att skriva i min blogg längre för jag har inge liv!! Hoppas du mår bättre nu & behöver du nån att umgås me så är jag en ensam själ oxå! :) Ta hand om dig kramar
november 22nd, 2009 at 07:51
Åh vad jobbigt men jag förstår dig gumman, har varit (och är fortfarande, lite) i samma situation.. skitsvårt att komma ur något sånt där. Kan du inte söka ett jobb i Stockholm och bo hos någon kompis en månad innan du fått lön och hittar eget? Eller börja plugga, då kan man också flytta ju. :) Tycker hela grejen med brist på jobb för ungdomar i Sverige har gått över styr, vi som inte har något jobb kan ju knappt få det heller. :| Att bo hemma är ju det värsta som finns, jag vantrivs direkt och hamnar i den där onda cirkeln. :/
november 22nd, 2009 at 09:13
Du ÄR inte ensam, jag har blivit uppsagd i onsdags…. Nu är man tillbaka till de gamla vanliga, jobba extra som vikarie bara.
november 22nd, 2009 at 11:07
Förstår hur du känner.. Jag brukar känna exakt likadant när jag åker iväg och sedan kommer hem. Blev mycket så förut när Adam bodde i Skövde, jag åkte ner dit och var nere där och i Göteborg i kanske en vecka och kom hem till – vad? Ingenting, förutom familj och vänner. Men jag känner att jag inte hör hemma här, man får bara göra det bästa av situationen tills man kan flytta iväg ordentligt sen.
Men bara man har bra stöd och allt så går det! Sedan förstår jag dig – Älvdalen liksom, höhö. ;)
november 23rd, 2009 at 12:26
Jo jag pluggar …fortfarande =P Det är väl en del av problemet på flera olika sätt.
I mitt fall så är det mer som en stig som börjar bli lite väl brant än ett ekorrhjul.
Jag antar att du syftar på en lastbil och inte roboten =)
…och kylskåp?
november 23rd, 2009 at 01:00
Trivs och trivs… Det börjar bli ganska tjatigt efter att ha nött på samma ställe en femtedel av mitt liv. Sen är det ju tänkt att man ska bli klar med den förbaskade skiten nån gång också. Men det är ganska trevligt egentligen. Lite dålig lön bara =)
november 23rd, 2009 at 02:15
Förstår din situation! Men tänk vad härdad du kommer bli sen när det här är över! Vänd det till något positivt! :) Jag har skitmycket plugg nu fram till jul och det är minst sagt ångestframkallande.
Om du känner dig ensam skulle det vara kul att träffa dig :) Jag har knappt sett något av Dalarna känns det som, fast jag nu bott här sedan augusti :P
Kram på dig!
november 23rd, 2009 at 02:24
Jag vet absolut hur frustrerande det är att bo hemma och i princip undra när livet ska börja på riktigt. Jag har varit i en liknande situation och då gjorde jag upp med mig själv att jag skulle bita ihop och kämpa på i min trista vardag i ett år. Sedan skulle jag flytta. Låååångt bort. Då fick jag något att kämpa för och se fram emot. Nu är jag visserligen arbetslös och önskar att det mest olycksamma året i mitt liv är slut snart, men sedan drygt två år tillbaka bor jag iallafall inte hemma och bara det gör att jag är på bättre humör nu än då.:)
Kan du börja starta eget redan nu så att framtidsdrömmen om att flytta känns lite närmare? Eller finns det någon annan utväg ur ekorrhjulet? Du kanske kan jobba i Älvdalen fram till jul sedan flytta in hos någon vän i Sthlm och börja år 2010 från scratch med en rivstart?;)
november 23rd, 2009 at 02:39
Sån där ingenjör. Jag vet egentligen inte heller om det är det jag vill syssla med, men jag känner inte att jag kan börja om med nåt annat nu när jag bränt både mina ”bästa år” och allt CSN på det. Jag får hitta på nåt annat efter examen isf. Plus att man kan ju inte ge sig liksom =)
Vad ska du hitta på istället för lärare då? Har du nåt uppslag alls eller kör du ”the waiting game” tills du kommer på vad du vill göra?