Nu är jag hemma i Älvdalen igen. Snacka om att jag har blandade känslor angående detta! Just nu känner jag att jag vill inte vara här överhuvudtaget. Jag vill inte jobba extra på domus. (jag vill lära mig något nytt nu) Jag vill inte sitta hela veckorna och vara pank och glo in i en dataskärm. Jag vill inte bo hemma och konstant känna mig i vägen. Jag vill inte vara här o känna att varken mamma eller pappa förstår mig och min syn på livet. Jag får inga sminkjobb här, dom existerar inte och ska jag göra TFP så måste jag åka minst 1,5 timme bort.
Jag vill verkligen inte jobba på fredag för jag kan inte med barn (jag har ingen erfarenhet av barn så jag blir nervös av dom små liven) + att det gör att jag antagligen inte kommer kunna åka på festen i stockholm som jag verkligen vill på. (tar längre tid att köra än vad jag tänkt). Varför jag tackade ja till att jobba? Därför att jag alltid känner att jag måste tacka ja (hur gärna jag än inte vill) annars känns det som min mamma idiotförklarar mig då jag inte har någon inkomst. (vi jobbar på samma ställe när jag jobbar extra) Medan min syn på livet är mer att jag vill ha roligt, imorgon kan jag lika gärna vara död.
Men med endast 200kr (nej inte ens det..) kvar på kontot så känns det som att jag inte har så många val än att vara här o göra en massa saker jag inte vill göra och må dåligt av det eftersom jag inte har råd med något annat. (ekorrhjul ekorrhjul) Men jag vill verkligen inte.
Man ska inte må dåligt av att leva, då är något jävligt fel.
Jag känner mig så otroligt misslyckad av att befinna mig i Älvdalen. Jag har inget jobb, jag bor hemma då jag inte har råd att ha något eget, jag umgås inte med någon under veckorna oftast och mina vänner i mora har aldrig hälsat på mig vilket har resulterat i att jag faktiskt inte ens orkar höra av mig till dem längre. (jag har snart bott här 2 år)
Jag kanske framstår som patetisk, bortskämd eller vad som helst nu men jag vill verkligen inte vara här och leva det liv jag lever här. En av mina drömmar är att starta eget men eftersom det kommer dröja jättelänge innan jag ens kan ta ut lön på mitt företag så tänkte jag bo hemma tills jag kanske har möjlighet att göra det men jag mår ju mer dåligt än bra av att bo hemma.
Men hade jag inte börjat umgås med Maria & Emma så hade jag nog mått sämre än sämst här. Sedan dom två kom in i mitt liv så har jag varit mycket gladare här hemma då jag äntligen haft någon att umgås med utan att behöva åka 4 mil bort och ha någon som faktiskt kommer till mig ibland. Guld värt! <3
Jag vet att jag borde fokusera på det lilla positiva som jag har här men just nu är det väldigt svårt. Jag har haft 5 jättebra veckor i Sthlm och jag har sluppit sitta o vara bästa vän med min dator = guld värt i mitt liv.
Det är bara det att mitt liv ser inte ut som jag vill och jag är ändå 25 år gammal. Och jag har ingen aning om hur jag ska lyckas få mitt liv som jag vill när de jobb jag söker inte ens hör av sig. Jag springer runt här i mitt ekorrhjul o försöker vara glad men det går verkligen inte alla dagar….som idag ;)
Någon som orkade läsa mitt patetiska dravel och lever i en liknande situation..SKRIV..så slipper jag känna mig så jäkla ensam ;)
Sån där ingenjör. Jag vet egentligen inte heller om det är det jag vill syssla med, men jag känner inte att jag kan börja om med nåt annat nu när jag bränt både mina “bästa år” och allt CSN på det. Jag får hitta på nåt annat efter examen isf. Plus att man kan ju inte ge sig liksom =)
Vad ska du hitta på istället för lärare då? Har du nåt uppslag alls eller kör du “the waiting game” tills du kommer på vad du vill göra?