Pms för mig stavas pmds/pmdd (tror jag själv i alla fall) och har jag otur så blir det riktigt illa och jag ligger mest och funderar på saker som vem som skulle sakna mig om jag försvann. ungefär. Innan ”lingonveckan” som man sa på 90-talet så rasar då och då min värld samman och denna gången har det verkligen varit värre än vanligt och det är nog därför jag känner behovet av att skriva av mig lite även fast jag inte riktigt vet vilka som läser. Men eftersom jag skrivit om pmdd tidigare och jag vet att det brukar vara någon som får en ”aha” upplevelse de få gånger jag tar upp det så kan väl vara värt det för någon av er kanske.

Jag kan inte ens förklara med ord vad dom här dagarna gör med mig men jag är så glad att jag vet innerst inne att mina värdelöshetskänslor försvinner av sig självt efter några dagar. Att jag vet att allt jag känner ”inte är på riktigt” hjälper väldigt mycket även om dom tyvärr inte gör så alla jobbiga känslor försvinner eller går över. Tyvärr.

Denna helgen har varit den värsta på länge och tyvärr så har det inte ”lagt sig” riktigt ännu, det brukar lägga sig när mensen kommer igång så ni kan ju gissa hur mycket jag bara väntar på att min mens ska starta varje månad?!? Jag har känt mig som ungefär hela symptom listan för pmdd i helgen. Snacka om deprimerande människa jag blir. Allt blir nattsvart, känner mig otroligt ensam samtidigt som jag inte orkar kontakta andra människor, jag orkar och vill inte göra nånting, jag tröstäter, gråter och funderar väldigt mycket på varför jag ens finns, om någon skulle sakna mig om jag försvann, vad jag någonsin gjort som är bra etc etc. Jag ifrågasätter min existens väldigt mycket när det är som värst och jag känner det verkligen som att ingen tycker om mig. Som tur är så inträffar inte detta varje månad att det går så långt, att jag blir så nere, men ibland.

Det här är något som har förstört väldigt mycket för mig och förstör fortfarande eftersom så många andra inte riktigt förstår. David är väl tyvärr en av dom som hamnar i kläm och det är väl för att han inte riktigt förstår eller vet vad han ska göra. Hur får man någon glad som tappat livsgnistan för några dagar liksom? Jag vet knappt själv men det dummaste man kan göra är att bli arg/lämna mig ensam eller bete sig som att mitt beteende är något jag gör fel. Jag har gått igenom några relationer med arga pojkvänner som skällt på mig när jag gråtit och varit ledsen utan att kunna förklara varför…men jag kan oftast inte förklara varför. Jag upplever bara en hopplöshet jag inte kan förklara själv riktigt.

Man kan äta antidepressiva mot pmdd men förut när jag gick till en terapeut så var första frågan jag fick om jag ville ha något utskrivet….då hade jag inte ens pratat terapeuten ännu? Sen har antidepressiva så många bieffekter som jag är lite rädd att jag ska få tyvärr..det är liksom min nödlösning känner jag.

Jag har i alla fall överlevt den här månaden också och jag ser framemot att börja förblöda istället för att må som ett sprängt utedass.

It can´t rain all the time (tänker ofta på den raden) och om någon/några dagar är jag förhoppningsvis tillbaka i min ”gamla form” igen.

Är du lika knäpp som mig en gång i månaden eller bara vill läsa mer om pmdd så är det bara att googla eller läsa lite på Wiki.