2 veckor sedan pappa gick bort. Jag kommer verkligen aldrig mer få träffa min pappa. Är det här något som någonsin sjunker in i hjärnan? Alla dör nån gång, jag vet, men jag trodde verkligen det var ett flertal år kvar innan pappa skulle lämna oss.

Jag känner mig som ett stressat vrak och de senaste dagarna har jag känt att jag fått rejäla psykbryt av trötthet. Begravningen är nästa vecka och jag börjar i alla fall känna att det inte är jättemycket kvar att planera inför den samtidigt som det känns som jag har att göra månader framöver med allt möjligt…jag har väldigt svårt att se slutet på allting som ska göras just nu.

Livet känns så otroligt skevt just nu. Ni som känner mig i verkligheten vet hur nära till skratt jag egentligen har men jag skrattar inte alls på samma sätt längre. Jag känner mig inte som mig själv och jag vet att jag tids nog kommer känna mig som mig själv men det känns så otroligt långt bort just nu. När jag tittar mig själv i spegeln så är det inte mina egna ögon jag ser, det är ett par mörka sorgsna ögon utan glädje som tittar tillbaka på mig.

Jag hoppas jag snart kommer ha mer ork för vardagliga saker som att ta en vanlig jäkla promenad, skriva ett blogginlägg – om skönhet alltså, laga mat, sticka till gymmet och träffa vänner men än så länge tar jobbet, planering av begravningen och sörjandet all min energi + lite till.

Jag vet knappt om jag sörjer ”på riktigt” än pga att jag känner mig så stressad. Bryter ihop med jämna mellanrum och står alltid och tittar efter pappa vid dom stora varuportarna på jobbet för det var där min lilla pappa kikade in genom fönstret när han skulle hämta mig de gånger vi åt lunch ihop. Jag tittar så många gånger om dagen mot dessa portar men han står aldrig där. Han kommer aldrig mer stå där. Jag vet det. Men jag tittar efter honom hela tiden ändå.

Dags att sova för klockan 6 ska jag helst infinna mig på jobbet imorgon. Jag är så psykiskt trött och jag har nog aldrig längtat så här mycket efter semester.

Jag hoppas ni kramar på era nära och kära ♥