Så att jag minns.

Så att jag minns.

Jag har precis kommit hem från Robins begravning. Jag känner att jag vill skriva om den medan jag har den färsk i minnet. Sedan skriver jag nog inte riktigt detta för er skull – utan för min egen.

Jag kände egentligen inte Robin, jag har träffat honom då och då men jag kan nog inte kalla honom för en vän. Han var snarare en bekant. Men den bästa beskrivningen för mig när det gäller Robin är att han var en av mina bästa vänners bror. Han var Renates bror. Min Renates bror.

Minde (Robins systerdotter) sjöng den vackraste versionen av Halleluja (youtube klippet ovan) med svensk text jag någonsin hört. En gitarr och Mindes stämma – det var så vackert. Jag hade god lust att ställa mig upp och applådera när hon sjungit klart. Hade vi inte befunnit oss på en begravning hade hon fått stående ovationer från publiken. Senare sjöng hon Christina’s Augileras låt Hurt minst lika vackert. Minde som i mina ögon fortfarande är en liten unge (hon är dock inte så liten längre) hade nog inte kunnat ge Robin något finare än dessa två låtar. Hade han hört henne (vilket han kanske gjorde, who knows?) hade han varit stolt – Det lovar jag Er.

Jag satt väldigt långt bak i kyrkan med Patrik och Fia. Och jag satt hela tiden och försökte koncentrera mig att inte tänka på att Renate satt längst fram och var ledsen. För så fort jag gjorde det så började tårarna komma och det skärde i hjärtat på mig. Även nu när jag skriver att Renate är ledsen så kommer tårarna. Istället så satt jag där och tänkte att jag skulle tänka på saker som gjorde mig glad. Så i min hjärna så dök Sabri upp och min månad på Bali. Så där satt jag, på Robins begravning och stirrade på lampan på väggen bredvid mig och tänkte på Sabri och Bali, allt för att inte gråta.

När vi skulle gå fram och lägga blommorna vid Robins kista så var jag väl förberedd på att jag skulle brista i tårar så fort jag såg Renate. Finns det något som gör mer ont än att se sina vänner ledsna? Innan jag ens hunnit fram så såg jag att hon satt på första bänken och gungade fram och tillbaka och tittade ner i golvet. Just då kände jag bara att jag ville springa fram till henne på en gång och omfamna henne. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på att Robin låg där, i kistan, någon meter framför mig när jag såg Renate och hur ledsen hon var. Kistan var jättevacker med Robins namn på och den var nästan helt täckt o rosor, det var rosor överallt verkligen. Jag lämnade min ros och gick runt kistan men det enda jag hade i huvudet just då var Renate. Jag gick fram till henne och jag tror jag fick världens längsta och bästa kram som hon någonsin gett mig. Just då kände jag bara att – gud vad jag är glad över att jag gick hit. Tårarna rann nedför mina kinder och jag kände någon form av lättnad över att jag äntligen fick hålla om henne. Jag har inte träffat Renate sedan dagen innan hennes bror gick bort och jag tror jag behövde den där kramen minst lika mycket som jag tror att hon behövde – om inte mer?

Jag vet att begravningen var för att hedra Robins minne (även om jag mest gick dit för Renates skull) men det kommer jag göra som den tok han var i mina ögon. Jag hoppas verkligen han har det bra där han är.

16 svar på ”Så att jag minns.

  1. Usch jag ryser och blir så ledsen när jag tänker på Renate och hennes familj :/ Jättefin text du har skrivit. Tänker på dig.

  2. Om du säger att den är anonym och att det är viktigt för mig att han inte lämnar adressen vidare så kan du ge den till Patrik.

  3. Usch vad hemskt med begravingar. Jag beklagar sorgen… och det är kanske inte rätt tillfälle att fråga, och kanske personligt- men hur dog han?

  4. Du får mina kinder att bli alldeles våta av tårar med detta inlägg. Så fint med vänskap som är så stark och jag är säker på att hon uppskattade din närvaro väldigt mycket.

    kram till Robin också..vila i frid!

  5. Har gått igenom exakt samma sak själv, min bästa väns bror gick bort i en trafikolycka. De stod varandra jättenära och när man var hemma hos henne kom han alltid in på rummet och retades och var allmänt mysig.

    Gick på begravningen med för min väns skull, ville att hon skulle veta att jag fanns där. Det är vad vänner är till för. Även om man inte stod personen jättenära så är det jobbigt att gå på begravningar så jag känner med dig.

    Hoppas du mår bra och ta hand om din vän

    Kram Mia

  6. Urs jobbig :/ Min bästa killkompis gick bort för 2 årsen, jag kunde inte gå på hans begravningen just för att vi bodde 160 mil ifrån varandra :( Mådde skit för det. Han var verligen mitt allt, sen så kunde jag inte ens gå på hans begravring, urs så dålig jag mådde! Aldrig mera, men tyvärr jobbigt sånt!

  7. Tack för att du delar med dig! Det har varit två tunga dagar för lilla Älvdalen. Inte så att jag känner någon av de drabbade personligen, men eftersom byn är så liten så känns det som vi alla drabbas. Och på mitt jobb så blir alla dödsfall så påtagliga.

    Tack än en gång.

    Ha det!

  8. :/ jag började grina när jag läste din otroligt vackra text! Och det känns hemskt när personer går bort i tidig ålder, och när ens bästa vän mår dåligt :(

    Vila i frid Robin, och skickar genom här, en tanke till hela familjen..

  9. Usch här sitter jag med tårar rinnandes ner för kinderna.. Kan inte ens börja att förstå hur Renate mår just nu.. Det måste vara hemskt att mista någon så nära en!

  10. Jobbigt med begravningar, men jag är ganska så säker på att man går vidare efter döden på något sätt, jag tror han har det bra :)

  11. Åh Cilla, jag hade ett minne av att jag läst det här i dimman någongång för många många år sen.
    Nu läste jag det igen och känslan från det värsta året, dagen i mitt liv kom över mig igen.
    Som den gör flera nätter i veckan, vecka ut och vecka in.
    Men nu, på ett annat sätt.
    Jag kommer inte ihåg varken att det var musik, blommor, människor eller dig. Förlåt.
    Men tack för att du var där.

Lämna ett svar till Natteli Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *