Livet från Wysteriias synvinkel

Jag befinner mig i en känslomässig berg och dalbana just nu som ni kanske förstår. Jag tror inte riktigt att jag har förstått att han är borta eller om det är att jag vill inte förstå.

Jag har ångestklumpen i hjärtat dagligen och jag har svårt att ta in allting. Jag vill inte ens veta hur hans familj mår med tanke på min egna reaktion på detta. Jag sitter dessutom och bläddrar igenom hans bilder på facebook dagligen & grubblar & funderar. Jag är så jävla ledsen samtidigt som jag är så jävla arg på honom.

Jag önskar så att livet var som på film, att huxflux så vore det onsdagkväll igen och jag kunde ändra kvällen. Eller att han helt plötsligt ringde och berättade att det inte var sant.

Jag har ju varit ute på världens roadtrip i Europa, Carbage Run, som jag hoppas jag ska kunna blogga och berätta om snart. Jag kom hem onsdagsmorgonen & sen hände detta så det är därför jag inte är någon vidare duktig bloggare just nu. Jag har fotat lite till bloggen igår eftersom det har börjat trilla in pressutskick. Jag vill ju sysselsätta mig med saker som jag tycker är roligt just nu och bloggen är ju en av dom sakerna.

Det kommer nog komma fler inlägg om detta, tyvärr. Men jag ska försöka blogga om annat också ♥

”Det kom ett vykort från himmelen, Jag kommer inte tillbaks igen. Det var orden du skrev, Det var så livet blev, För dig och mig. Det kom ett vykort från himmelen, Och det doftar som sommaren. Åh jag blundar och minns, För änglarna finns, Och de sjunger för dig”

I Onsdags lämnade han som var min första kyss jordelivet av egen vilja. Att han frågade mig tidigare under kvällen om han fick sova hos mig & att jag svarade nej tar halvt som halvt knäcken på mig just nu. Hade jag svarat ja hade jag kanske förlängt hans liv, kanske bara en kortare stund, kanske en längre stund, kanske tills han gick bort av naturliga orsaker eller kanske inte alls.

Jag har spelat upp onsdagskvällen så många gånger i mitt huvud. Allt han sa, hur han lät, hur han tittade på mig, hur han ville krama mig och jag som bara tog avstånd eftersom han var full. (Jag tar ofta avstånd från fulla killar oavsett vem det är) Så många gånger den kvällen som han tittade på mig och sa hur jäkla fin jag var (det var säkert 10 gånger), hur modig jag var som hade dragit iväg på Carbage Run, hur han mindes min fasters 70-års fest och hur roligt det var, hur jobbigt han tyckte en sak var, hur rädd han var för en annan sak, hur mycket bilden på mig och han från vår klassfest betydde för honom, hur mycket han gillade att följa Bonnvischans upptåg, hur mycket Bonnvischan prylar han köpte den kvällen för han handlade inte bara till sig själv utan räknade upp flera namn (som jag tyvärr glömt) som han köpt grejer till, att han inte vågade gilla mina bilder på instagram, att han bad mig skjutsa hem honom men jag hade ingen bil på plats så jag bad en vän skjutsa hem honom, att han säkert frågade 5 gånger om han fick sova hos mig och jag sa nej. Jag sa nej. Varför i helvete sa jag nej? Varför sa han inte bara att han inte ville vara ensam? Att han mådde dåligt på så hög nivå? Jag hade sagt ja på en gång och inte släppt honom ur sikte.

Jag vet att det inte är mitt fel att han är borta. Men vetskapen om att om jag bara fattat & pratat mer med honom, låtit honom sova här eller att det varit jag som skjutsat hem honom så han kanske hade pratat med mig. Man ska inte tänka ”tänk om” och jag vet att det inte gör någon som helst nytta men jag kan inte låta bli för jag känner så starkt att det hade inte behövt bli så här. Inte den kvällen.

Jag har stått här hemma och bett honom om ursäkt för att jag inte förstod. Var det hans rop på hjälp att han ville sova här? Och jag missade det? Vad hände när han kom hem? Hur i hela helvete kunde han komma fram till ett sånt drastiskt beslut? Hade han tänkt på det länge? Var det bara en fyllegrej? Jag vet att han ringt någon och sagt något som väckte oro.

Jag vet själv hur det är att befinna sig på en mörk plats & jag önskar så att han hade tagit beslutet att berätta det för mig istället. Jag är så jävla ledsen just nu, jag tänker bara på allt jag kunde gjort annorlunda den kvällen för att kanske hjälpa honom. Jag känner ju så starkt att det hade inte behövt hända. Jag vet själv hur svårt det är att säga ”jag mår så jävla dåligt just nu, hjälp mig” men helvete vad jag bara önskar att du sagt precis så.

Jag kommer sakna Dig. Jag kommer ärligt talat sakna dina fyllesamtal (man saknar inte saker förrän dom är borta), din gångstil & kroppsspråk, hur du brast ut i sång högljutt, din blick när du tittade på mig och sa hur jäkla fin jag var (du är en av få som jag känt verkligen menat det och det är tack vare ditt sätt att titta på mig), hur du alltid kom fram till mig så fort du såg mig när du var ute på.

Jag vet att du önskar att du tog chansen när du fick den och det önskar jag också. Därför tror jag det här tar lite extra hårt på mig just nu. Jag önskar jag gett dig andra svar i onsdags. Jag önskar jag varit till hjälp men nu känns det som jag bara var till stjälp. Jag önskar jag förstod mer. Jag önskar du sagt mer. Jag kommer ärligt talat sakna dig även om du kanske inte tror det.

Jag hoppas du fått frid & att du kommer vaka över Emmy ♥ Förlåt för att jag inte förstod hur dåligt du faktiskt mådde. Jag hoppas att jag tids nog kommer kunna förlåta mig själv. Om jag kunde skulle jag vrida tillbaka tiden och få detta ogjort. Vi är många som kommer sakna dig.