Jag har precis kommit hem från Robins begravning. Jag känner att jag vill skriva om den medan jag har den färsk i minnet. Sedan skriver jag nog inte riktigt detta för er skull – utan för min egen.

Jag kände egentligen inte Robin, jag har träffat honom då och då men jag kan nog inte kalla honom för en vän. Han var snarare en bekant. Men den bästa beskrivningen för mig när det gäller Robin är att han var en av mina bästa vänners bror. Han var Renates bror. Min Renates bror.

Minde (Robins systerdotter) sjöng den vackraste versionen av Halleluja (youtube klippet ovan) med svensk text jag någonsin hört. En gitarr och Mindes stämma – det var så vackert. Jag hade god lust att ställa mig upp och applådera när hon sjungit klart. Hade vi inte befunnit oss på en begravning hade hon fått stående ovationer från publiken. Senare sjöng hon Christina’s Augileras låt Hurt minst lika vackert. Minde som i mina ögon fortfarande är en liten unge (hon är dock inte så liten längre) hade nog inte kunnat ge Robin något finare än dessa två låtar. Hade han hört henne (vilket han kanske gjorde, who knows?) hade han varit stolt – Det lovar jag Er.

Jag satt väldigt långt bak i kyrkan med Patrik och Fia. Och jag satt hela tiden och försökte koncentrera mig att inte tänka på att Renate satt längst fram och var ledsen. För så fort jag gjorde det så började tårarna komma och det skärde i hjärtat på mig. Även nu när jag skriver att Renate är ledsen så kommer tårarna. Istället så satt jag där och tänkte att jag skulle tänka på saker som gjorde mig glad. Så i min hjärna så dök Sabri upp och min månad på Bali. Så där satt jag, på Robins begravning och stirrade på lampan på väggen bredvid mig och tänkte på Sabri och Bali, allt för att inte gråta.

När vi skulle gå fram och lägga blommorna vid Robins kista så var jag väl förberedd på att jag skulle brista i tårar så fort jag såg Renate. Finns det något som gör mer ont än att se sina vänner ledsna? Innan jag ens hunnit fram så såg jag att hon satt på första bänken och gungade fram och tillbaka och tittade ner i golvet. Just då kände jag bara att jag ville springa fram till henne på en gång och omfamna henne. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på att Robin låg där, i kistan, någon meter framför mig när jag såg Renate och hur ledsen hon var. Kistan var jättevacker med Robins namn på och den var nästan helt täckt o rosor, det var rosor överallt verkligen. Jag lämnade min ros och gick runt kistan men det enda jag hade i huvudet just då var Renate. Jag gick fram till henne och jag tror jag fick världens längsta och bästa kram som hon någonsin gett mig. Just då kände jag bara att – gud vad jag är glad över att jag gick hit. Tårarna rann nedför mina kinder och jag kände någon form av lättnad över att jag äntligen fick hålla om henne. Jag har inte träffat Renate sedan dagen innan hennes bror gick bort och jag tror jag behövde den där kramen minst lika mycket som jag tror att hon behövde – om inte mer?

Jag vet att begravningen var för att hedra Robins minne (även om jag mest gick dit för Renates skull) men det kommer jag göra som den tok han var i mina ögon. Jag hoppas verkligen han har det bra där han är.