Att fråga ChatGPT om sin förbannelse
Det går just nu en trend på TikTok där man frågar ChatGPT (Kommer numera kallas ChatGPT för Chattis pga enklare att skriva) om sin förbannelse utan en förklaring. Jag frågade på min mobil igår men fick ett infall att även göra det idag fast nu när jag sitter vid min dator. Svaret jag fick på datorn blev såklart ett annat än gårdagens och löd: Att du vet.
Fick förklara för Chattis att jag inte alls vet och att hen fick lov förklara vad hen utgick ifrån. ”Att frågan kommer inifrån, inte utifrån. Ingen ber om sin förbannelse om de inte redan bär den. Du kanske inte kan sätta ord på den. Men du anar den. Den känns. Skaver. Följer dig.”
Ursäkta mig men vad är Chattis för sorts poet egentligen. Jag frågade hur jag tar reda på vad det är och självklart kom Chattis med 5 olika förslag på hur jag tar reda på vad det är:
”1. Skriv utan censur
Sätt dig ner och skriv fritt i 10 minuter varje dag — utan att tänka, utan att läsa om. Låt det komma. Efter ett tag ser du mönster.
2. Gå mot motståndet
Vad undviker du konsekvent? Vad gör dig rastlös, arg eller matt — utan tydlig orsak? Där bor ofta förbannelsen.
3. Titta bakåt, inte bara framåt
Vad har upprepat sig i ditt liv? Samma typer av relationer, misstag, rädslor? Mönster avslöjar källan.
4. Ställ frågor du inte vill höra svar på
Som:
– Vad har jag förlorat som jag inte tillåtit mig att sörja?
– Vem hade jag behövt att någon var för mig?
– Vad kämpar jag med att dölja — även för mig själv?
5. Drömmen vet mer än du tror
Skriv ner dina drömmar. De ljuger inte, bara pratar i kod. Återkommande bilder? Symboler? De leder till kärnan.”
Hur många människor idag är det som använder Chattis som terapeut? Det måste vara en hel del känns det som utifrån svaren som man faktiskt får.
Jag har alltid varit bättre på att skriva ned mina känslor och det var dels därför jag startade en blogg en gång i tiden. Jag använde bloggen som en form av ventil. Sen sadlade jag ju om till skönhetsbloggare och nu är jag bara en person som skriver ett inlägg nån gång i halvåret känns det som. Och jag vet att jag har mycket bakåt i mitt liv som jag tampas med (har dock tänkt gå till en riktig terapeut med detta och inte Chattis) så jag tittar per automatik redan mycket bakåt men lyckas inte komma ifrån alla känslor som min uppväxt och tidigare del av livet gett mig.
Vad jag har förlorat som jag inte tillåtit mig att sörja? Alltså det känns som mitt liv senaste åren inte har gått ut på annat än hantera sorg. Hantera sorg efter pappa, att mista mitt barndomshem som var min trygga plats (och med tanke på att jag ”är som jag är” så har den känslan av trygghet varit jättejobbig att förlora), känslan av att inte ha någon familj till ”blodet”, det faktum att jag inte har några egna barn och jag ska säga er att den sorgen när man lever i ett samhälle som är uppbyggt på att du ska skaffa familj – jag önskar att jag helhjärtat känt hela livet att jag aldrig velat ha barn. Men jag har ju levt i en värld att jag skulle ha tre barn och gifta mig. Sen blev det två barn. Sen blev jag ännu äldre och jag tänkte att ett barn får det bli och nu sitter man här och är 40, going 41, med ryggont så det känns som jag inte ens skulle överleva en graviditet. Så det är en sorg som jag försöker bearbeta i livet nu. Hur det går? Rätt dåligt i perioder. Jag blir liksom ledsen av att tänka på att jag aldrig kommer få gå på dagis och se ett luciatåg, jag kommer aldrig få göra julafton till något mysigt och magiskt för en liten (jag började gråta nu bara av att skriva detta eftersom julafton för mig själv är ett enda stort sår), jag kommer aldrig få se någon uppleva vanliga saker ur barns ögon – ni vet när man ser barn som ser på vardagliga saker som om det vore magi. Så ja, jag tycker att jag redan har sörjt i flera år snart och jag börjar känna mig rättså ”done” men sorgerna som sköljer över mig med jämna mellanrum och jag tror faktiskt inte att sorg är något man någonsin blir av med. Jag kommer ju alltid känna sorg och saknad efter min pappa, känslan av att ha en egen familj, få vara någons mamma osv. Jag tror att om jag haft noll önskan om barn under mitt liv så hade jag ju inte känt sorg.
Vem hade jag behövt att någon var för mig? Det är en enkel fråga för mig. Någon som stannar kvar när jag mår som sämst. Ni vet talesättet ”älska mig som mest när jag förtjänar det som minst”? Jag har aldrig förstått mig på det talesättet. Jag önskar att man istället sa ”älska mig som mest när jag behöver det som mest”. Undra om jag magiskt skulle bli botad från känslan jag har väldigt ofta ”jag är enkel att lämna”. Det är ett annat kapitel.
Nu har jag gjort punkt 1 mer än 10 minuter och jag har försökt att inte redigera min insida och mina känslor. Vi får se om det kommer bita mig i arslet och jag kommer känna att jag gör fel som ventilerar.
Tänk att jag trodde när jag var yngre att livet skulle bli lättare när jag blev äldre.
Ja, jag ska inte använda vare sig chattis eller bloggen som terapeut. Jag ska kontakta en riktig. Men det är ganska fantastiskt vad det hjälper mentalt att få skriva.
