4 år sedan idag ♥
Ibland känns det som att min pappa gick bort igår. Att jag nyss låg på hallgolvet i min lilla lägenhet efter att ha pratat med sjukhuset och fått beskedet ”vi vill inte att han ska vakna upp, det kommer inte vara ett liv”.
4 år. Ibland känns det som att det är ännu längre sen han gick bort. Jag tror det är för att under dessa 4 åren så har jag hunnit gå igenom väldigt mycket. Jag har hunnit gå igenom andra typer av sorger så jag har inte bara bearbetat sorgen efter min pappa (bearbetar man någon sin klart den?) utan även andra, jag har bytt jobb 3(!) gånger, varit utmattad och återhämtat mig. Det har varit många väldigt jobbiga år och ibland känns den tiden kort och ibland känns det som en halv evighet.
När pappa gick bort så var jag tillbaka på jobbet efter 3 dagar (vore bra om någon informerat mig att man har rätt till 10 dagar från jobbet) samtidigt som jag fick ta det största ansvaret med planeringen av begravning, jag hade redan börjat bli utmattad innan pappa gick bort och sen kämpade jag på i 1 år på ett jobb som gjorde att allt jag orkade göra var att jobba, sova och gråta som det kändes. Enda gången i mitt liv som jag, tack och lov, haft söndagsångest. Innan denna stressen på den arbetsplatsen så förstod jag inte varför folk hade söndagsångest. Så ibland känns det som igår och ibland känns det som det är mer än 4 år sedan.
När jag var liten så kunde jag framkalla tårar genom att tänka på att min katt snuttan en dag skulle gå bort. Jag tror inte ens det fanns i min världsbild då att min mamma och pappa en dag skulle gå bort. Idag räcker det att jag tänker tanken att mamma eller att någon av mina närmsta vänner går bort så fulgrinar jag rätt snabbt. Efter att pappa gick bort så sov jag hemma hos min mamma i x antal nätter och då även i samma säng som henne. Jag sov så dåligt för jag låg vaken och kollade så att mamma andades. Dom första nätterna var hemska. Jag var livrädd att mamma skulle dö lika plötsligt som pappa precis gjort. Jag är väldigt rädd för det även nu och ber och hoppas att mamma blir minst 90år gammal.
Jag brukar få höra rätt ofta att människor tycker att jag är stark som person av diverse anledningar. Starkskör är nog mer korrekt.
”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi inte det.”
Vad ville jag med det här blogginlägget? Jag vet inte. Skriva av mig och fulgråta lite misstänker jag. Få ur mig lite av sorgen jag känt ikväll.
Ta hand om er ♥ Nu ska jag snyta mig, sluta fulgråta och se framemot vad som förhoppningsvis blir en ovanligt rolig arbetsdag imorgon ♥
7 svar på ”4 år sedan idag ♥”
De första nätterna, veckorna, sov jag inte, då grät jag och ”kramade mig själv” för jag hade bara mig själv. Hade blivit bedragen och förlorat pappa samtidigt, och på det ta hand om allt kring dödsfallet själv. Begravning, tömma o sälja boende, allt som behövdes på kort tid. Jag förstår din tacksamhet för din mamma och samtidigt rädslan att förlora henne med. 🙏❤ Att höra att man är stark när man känner sig skör, kan kännas rätt knepigt, som om ingen känner en eller som om man spelar bra utåt. Iallafall så känner jag så, med tanke på mitt liv. Och jag svarar alltid ärligt när det råkar vara någon som frågar, det händer så sällan! Vi behöver de här sakna o gråta-dagarna, de får oss levande. I februari är det min tur att säga att det gått 4 år. Puss ❤
Förstår inte hur du fixade allt själv, jag är så tacksam jag hade mamma även om det mest innebar att hon fick se mig bryta ihop tusen gånger. Är riktigt rädd inför dagen hongår bort. Jag är livrädd för att bli själv. Jag gråter nu när jag bara tänker på det.
Åren går fort. Tycker det var nyss vi förlorade våra pappor. Samtidigt känns det som han varit borta hur länge som helst. Så knepigt.
❤️
Man lär sig leva med sorgen liksom. Det måste man ju? Den bleknar men finns där bakom hörnet ändå.
Jag var 12 år när min far dog. Jag älskade honom mest av allt i hela världen och han dog.(cancer) Jag kan fortfarande gråta. Tex när jag skriver detta. Och jag är rätt gammal, 57.
Efter det blev jag livrädd att min mor skulle dö, för då blev jag ju helt ensam. Hon dog när min minsta låg i magen, drygt 19 år sedan. Också cancer. Det var också jobbigt. En mamma ska liksom alltid finnas där, var det någon som sa.
Förlåt, detta blev ett jobbigt inlägg.
Vill egentligen inte posta tråkiga saker.
Minns dom glada stunderna ni haft!
Kram❤️
Ja, detta känns som en sorg som aldrig riktigt kommer läka. Jag är ju väldigt känslosam så jag har insett att det spelar nog ingen roll hur gammal jag blir, hur många år som går, jag kommer alltid fälla tårar när jag tänker på min pappa. Och jag förstår att det kommer bli likadant den dagen min mamma försvinner. Det känns detssutom som det kommer bli ännu jobbigare när hon inte finns. Jag vet inte riktigt själv hur jag ska överleva den sorgen. Men förhoppningsvis är den långt långt långt bort!
Tack för att du delar med dig <3
Å kan inte föreställa mig vad du gått, och säkert fortfarande går, igenom. Sänder massa medkänsla till dig och hoppas du har bra människor omkring dig som stöd.
Om du orkar svara, hur tycker du att omgivningen på bästa sätt kan stötta?
Tycker du skrev väldigt fint om din sorg (hoppas du förstår hur jag menar) och tack för en i övrigt bra blogg.
Kram från en läsare som är dålig på att kommentera, men alltid gillar att läsa
Hej och tack för din kommentar ♥ Detta är ju något alla tids nog tyvärr kommer gå igenom :( Jag har tyckt det fungerat bäst genom att bara finnas för mig. Det finns egentligen inga ord som hjälper men min mamma och mina vänner har bara funnits vid min sida och egentligen inte sagt något, tillåtit mig att sörja och vara ledsen. Förståelsen att jag sörjer än idag och antagligen alltid kommer ha en sorg i mig på grund av detta. Det här är en sorg jag aldrig kunnat sätta mig in i när det hänt mina vänner, nu förstår jag och jag vet att inga ord egentligen hjälper.
Kommentarer är stängda.