4 år sedan idag ♥
Ibland känns det som att min pappa gick bort igår. Att jag nyss låg på hallgolvet i min lilla lägenhet efter att ha pratat med sjukhuset och fått beskedet ”vi vill inte att han ska vakna upp, det kommer inte vara ett liv”.

4 år. Ibland känns det som att det är ännu längre sen han gick bort. Jag tror det är för att under dessa 4 åren så har jag hunnit gå igenom väldigt mycket. Jag har hunnit gå igenom andra typer av sorger så jag har inte bara bearbetat sorgen efter min pappa (bearbetar man någon sin klart den?) utan även andra, jag har bytt jobb 3(!) gånger, varit utmattad och återhämtat mig. Det har varit många väldigt jobbiga år och ibland känns den tiden kort och ibland känns det som en halv evighet.

När pappa gick bort så var jag tillbaka på jobbet efter 3 dagar (vore bra om någon informerat mig att man har rätt till 10 dagar från jobbet) samtidigt som jag fick ta det största ansvaret med planeringen av begravning, jag hade redan börjat bli utmattad innan pappa gick bort och sen kämpade jag på i 1 år på ett jobb som gjorde att allt jag orkade göra var att jobba, sova och gråta som det kändes. Enda gången i mitt liv som jag, tack och lov, haft söndagsångest. Innan denna stressen på den arbetsplatsen så förstod jag inte varför folk hade söndagsångest. Så ibland känns det som igår och ibland känns det som det är mer än 4 år sedan.

När jag var liten så kunde jag framkalla tårar genom att tänka på att min katt snuttan en dag skulle gå bort. Jag tror inte ens det fanns i min världsbild då att min mamma och pappa en dag skulle gå bort. Idag räcker det att jag tänker tanken att mamma eller att någon av mina närmsta vänner går bort så fulgrinar jag rätt snabbt. Efter att pappa gick bort så sov jag hemma hos min mamma i x antal nätter och då även i samma säng som henne. Jag sov så dåligt för jag låg vaken och kollade så att mamma andades. Dom första nätterna var hemska. Jag var livrädd att mamma skulle dö lika plötsligt som pappa precis gjort. Jag är väldigt rädd för det även nu och ber och hoppas att mamma blir minst 90år gammal.
Jag brukar få höra rätt ofta att människor tycker att jag är stark som person av diverse anledningar. Starkskör är nog mer korrekt.
”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi inte det.”
Vad ville jag med det här blogginlägget? Jag vet inte. Skriva av mig och fulgråta lite misstänker jag. Få ur mig lite av sorgen jag känt ikväll.
Ta hand om er ♥ Nu ska jag snyta mig, sluta fulgråta och se framemot vad som förhoppningsvis blir en ovanligt rolig arbetsdag imorgon ♥