Wysteriiasblogg.se – Skönhetsblogg

Jag tänkte blogga om hudvård och ett köp jag gjorde i somras som jag är så himla nöjd med men när jag läste om att en gammal bloggbekant förlorat sin man, då kändes det som ganska värdsliga inlägg att skriva just idag.

Jag skulle vilja skriva så mycket just nu men samtidigt så finner jag inga ord. Jag har inte träffat henne på flera år men följt henne och känslomänniska som jag är så känner jag sådan sorg, för henne och deras barns skull.

En olycka och livet kan bli så mycket kortare än vad man själv trott. Det är läskigt hur ”enkelt” det känns som att det är ibland att något går snett.

Nej, jag får inte ut något vettigt vid dessa tangenter ikväll. Ta hand om er och era nära och kära ♥

Ibland känns det som att min pappa gick bort igår. Att jag nyss låg på hallgolvet i min lilla lägenhet efter att ha pratat med sjukhuset och fått beskedet ”vi vill inte att han ska vakna upp, det kommer inte vara ett liv”.

4 år. Ibland känns det som att det är ännu längre sen han gick bort. Jag tror det är för att under dessa 4 åren så har jag hunnit gå igenom väldigt mycket. Jag har hunnit gå igenom andra typer av sorger så jag har inte bara bearbetat sorgen efter min pappa (bearbetar man någon sin klart den?) utan även andra, jag har bytt jobb 3(!) gånger, varit utmattad och återhämtat mig. Det har varit många väldigt jobbiga år och ibland känns den tiden kort och ibland känns det som en halv evighet.

När pappa gick bort så var jag tillbaka på jobbet efter 3 dagar (vore bra om någon informerat mig att man har rätt till 10 dagar från jobbet) samtidigt som jag fick ta det största ansvaret med planeringen av begravning, jag hade redan börjat bli utmattad innan pappa gick bort och sen kämpade jag på i 1 år på ett jobb som gjorde att allt jag orkade göra var att jobba, sova och gråta som det kändes. Enda gången i mitt liv som jag, tack och lov, haft söndagsångest. Innan denna stressen på den arbetsplatsen så förstod jag inte varför folk hade söndagsångest. Så ibland känns det som igår och ibland känns det som det är mer än 4 år sedan.

När jag var liten så kunde jag framkalla tårar genom att tänka på att min katt snuttan en dag skulle gå bort. Jag tror inte ens det fanns i min världsbild då att min mamma och pappa en dag skulle gå bort. Idag räcker det att jag tänker tanken att mamma eller att någon av mina närmsta vänner går bort så fulgrinar jag rätt snabbt. Efter att pappa gick bort så sov jag hemma hos min mamma i x antal nätter och då även i samma säng som henne. Jag sov så dåligt för jag låg vaken och kollade så att mamma andades. Dom första nätterna var hemska. Jag var livrädd att mamma skulle dö lika plötsligt som pappa precis gjort. Jag är väldigt rädd för det även nu och ber och hoppas att mamma blir minst 90år gammal.

Jag brukar få höra rätt ofta att människor tycker att jag är stark som person av diverse anledningar. Starkskör är nog mer korrekt.

”En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi inte det.”

Vad ville jag med det här blogginlägget? Jag vet inte. Skriva av mig och fulgråta lite misstänker jag. Få ur mig lite av sorgen jag känt ikväll.

Ta hand om er ♥ Nu ska jag snyta mig, sluta fulgråta och se framemot vad som förhoppningsvis blir en ovanligt rolig arbetsdag imorgon ♥

Brukar ni känna att livet överlag bara ger er uppförsbackar? Jag har känt lite så sedan pappa gick bort 2016 och jag känner bara men kom igen då! med jämna mellanrum numera, haha. Så fort jag släkt en brand så känns det som att en ny dyker upp.

Jag önskar att jag hade haft någon att släcka dessa bränder med. Jag saknar pappas ”det löser sig, jag hjälper dig” varje gång något nytt inträffar. Och då har jag känt ett lugn och sen har jag klarat av att lösa problemet utan att han behövde hjälpa mig. Jag vet att min mamma hjälper mig men det känns som hennes hjälp innebär att jag ska flytta hem till henne och det känns som jag redan haft mina år då jag bott hemma med taskig inkomst. Jag är liksom klar med det.

Jag vet inte hur många av er som har koll på att jag inte blev förlängd på mitt förra jobb så jag är arbetslös sedan 31:a December. Detta skapar såklart en mängd problem och jag hoppas att jag snart ska hitta ett jobb som jag trivs lika bra. Den arbetsplatsen i sig kommer försvinna och därav försvann min tjänst. Annars hade jag lätt jobbat kvar där hela livet, haha!

Jag hade ett jobb på gång men det sket sig eftersom man fick lov betala för en utbildning som jag inte hade råd med (skulle betalas kontant och inte via csn) och sen inte få någon inkomst på över 6 månader säkert. Så jag är tillbaka på ruta 1. Jag har bara varit arbetslös i 17 dagar så jag vet inte varför jag är så hård mot mig själv. Men jag blir väldigt stressad av situationen i sig. Ekonomin kommer ju få sig en rejäl törn. Jag har tagit mitt förnuft till fånga och avslutat både Netflix och Viaplay i alla fall, många bäckar små ;)

Början på mitt 2020 är verkligen sådär. Jag hoppas det innebär att det bara kan bli bättre och att det snart kommer en trevlig nedförsbacke ♥

Hoppas er start på 2020 är bättre ;)

Ibland går det undan i svängarna. Något som igår kändes jättebra är en dag senare i kras. Känslorna av att jag inte duger infinner sig och jag försöker mest inte gråta men jag är ju en känslomänniska. Krokodiltårar. Jahapp. Det här var dock något jag visste skulle inträffa så jag får skylla mig själv.

Note to myself: Dejta inte.

Känner mig ungefär som Lisebergskaninen på bilden.

Hela jag stormar på insidan och har gjort ett tag. Är det inte meningen att jag som snart är 35år gammal ska ha livet under kontroll? Min framtid känns så oviss på alla plan att jag känner mig helt trasig och matt.

Jag fuskar med både mat och träning när jag mår mindre bra. Jag hoppar över måltider för jag har inte samma hunger. Jag har inte energi nog att träna. (Någon som ser ett samband?)

Jag oroar mig över att jag kommer tvingas att flytta härifrån av flera anledningar. Jag känner oron över att jag kanske väntat för länge med att skaffa barn. (jag ska ta mod till mig och kolla upp det snart). Jag känner oro över att jag aldrig mer ska känna lugn och ro i själen.

Jag har alltid mått dåligt pga pms men dom senaste åren så är det jag som person som mått dåligt. Det är inte mina hormoner som gjort att jag mått dåligt. Det är en konstig känsla. Med mina hormoner så vet jag att det går över (en stund) och att det inte är jag som känner alla känslorna egentligen utan det är mina hormoner. Nu helt plötsligt är det jag som känner alla dåliga känslor? Det är svårare att hantera.

Det kommer tids nog bli bra. Så fort mina pusselbitar börjar falla på plats. Då kan jag kanske vara glad att jag ”bara” mår dåligt pga pms igen ett tag.

Livet. Underbart och ibland alldeles förfärligt jobbigt.

Idag är jag ledig och jag har längtat hela veckan efter den här dagen. Att få vara helt ensam, göra enbart det som faller mig in och få vila från intryck jag inte väljer under en hel dag.

Jag vaknade redan 7:30 av mig själv och beslöt mig för att vakna. Åt en långfrukost, kollade på youtube och sminkade mig. Sen har jag bara varit och tränat lite lätt, handlat och kollat på Unbeliveble på Netflix.

Inre stress är svårt att hantera för mig. Jag har så mycket ovisshet runtomkring mig som jag inte vet hur jag ska hantera riktigt. Sätter sig i axlarna och i huvudet genom värk. Jag försöker slappna av men det är lättare sagt än gjort många gånger.

Nu ska jag i alla fall lacka naglarna. Det om något är ju egentligen hjärnvila. Man gör något men behöver inte riktigt ta del av en massa intryck.

Brukar ni göra något för att varva ner, vila, återhämta er?

Idag har jag verkligen inte åstadkommit något direkt vettigt. Men det ska jag inte behöva känna att jag borde heller. Jag har semester och att ligga i solen och läsa en bok är något jag behöver lära mig att det är okej.

Men ändå så går jag och lägger mig nu och känner att jag kanske ”borde” ha dammsugit, bytt sängkläder, gjort något mer av dagen än att bara chilla i solen med en bok. Det är inte direkt som att jag har brist på saker det hade varit bra om jag gjorde. Snarare tvärtom.

Jag har jättesvårt att känna att det är okej att huset inte är storstädat dagligen utan att jag duger ändå. Jag duger ändå. Det är aldrig storstädat här. Jag hatar att städa och jag har extremt svårt att börja städa. Det är något jag alltid haft och jag vet inte riktigt varför. Det är ju bara att börja? Men det är som att det är en spärr i hela mig och istället så tittar jag bara på kaoset och gör inget åt dig. Det är därför jag jämt blir så glad när jag får mina ryck!

Jag har jämt drömt om en relation där man hjälps åt att städa. Ni vet, en dammsuger och den andra torkar golvet. Jag tänker jättemycket på den drömmen nu när jag börjat acceptera att jag inte kommer hitta någon öht som vill leva med mig och som inte bara nöjer sig med ”nån”. Tänk vad skönt med nån som hjälpt en med alla tråkiga sysslor.

Jag har ägnat min dag åt att chilla, sola, läsa bok, kolla på molnen, kolla på desperate housewives och mest existerat. Och varför ska det vara så svårt att känna att det är okej? Jag har semester, solen visade sig äntligen och det är ingen som dör av att det är dammigt i huset.

Det har känts okej hela dagen men nu när jag la mig så fick jag lite ångest över att jag liksom inte ”gjort någon nytta” idag.

Men idag gick det jättebra att koncentrera mig på att läsa. Tror jag tog mig igenom 3 kapitel utan att tankarna vandrade stressande iväg på andra saker. Det är det jag borde fokusera på, vara glad och tacksam för men ändå så gnager det i mig att jag ”inte gjort nånting”.

Men det kommer ju nya dagar jag kan fylla med tråkiga saker som att dammsuga. Inte direkt som att jag gått miste om den chansen.

Tids nog ska jag lära mig att det är okej att chilla och att det är nånting jag borde göra oftare. För min hjärnas skull ♥ God natt med er.

Fan vad jag hatar att må så här dagarna innan mens. Hur är det ens möjligt att man kan bli så här kopiöst påverkad? Jag är så rastlös men orkar inte göra nånting för det är ingenting som känns roligt. Mina äggstockar värker, jag känner mig värdelös, ett tu tre så gråter jag, allt känns bara fel idag. Jag känner mig ful och äcklig och allmänt jävla blä.

Jag har kollat på Maria Wern, fixat med lite tvätt och bara existerat idag. Det blir antagligen inte så mycket mer gjort idag. Jag har sinnessjukt svårt att ta tag i saker när jag är ensam och jag är ju ensam 98% av min tid och när jag har sån här svår pms/pmds så är det som jag ramlat ner i en grop och blir totalt handikappad.

Och nu sitter jag och STÖR IHJÄL MIG på att bilderna jämt ser ut som bajs när jag lägger upp dom i bloggen.

Jag ska fan lägga på brus medvetet på alla mina bidler framöver för det är ju ungefär så dom ser ut på min blogg.

Nej jag är inte alls på dåligt humör :P Tack och hej leverpastej från pms monstret.

Ibland gillar jag inte mig själv

Nej ibland gillar jag verkligen inte mig själv. Jag gillar inte den jag har blivit i samband med att jag blev utmattad. Jag känner själv att jag är fan inte helt återställd och samtidigt som jag accepterat att jag troligtvis aldrig blir helt återställd så blir jag så jävla ledsen av allting.

Även om jag accepterat läget så blir jag ledsen av att om jag gör lika mycket på en dag som en frisk person så blir jag fortfarande 50% av gångerna så trött att jag knappt kan hålla mig vaken, tappar fokus, får huvudvärk, blir illamående etc.

Idag har jag gjort en del vilket har resulterat i att jag dom senaste timmarna legat på soffan och sovit. Jag mår fortfarande illa och att laga middag känns som det jobbigaste projektet ever = jag hoppar över det ikväll. Jag orkar verkligen inte. Jag har varit så jävla ledsen ikväll. Ledsen över hur jag har blivit, rädd att aldrig mer bli mig själv, så jävla ledsen bara.

Jag försöker fokusera på allt bra jag fått gjort idag: Varit till soptippen, gymmat, handlat, slängt in en vedpall & staplat veden, eldat, duschat, fotat till 3 blogginlägg (bilden ovan inräknad) & ändå så sitter jag här och känner mig kass. Kan jag inte få bli normalt trött som alla andra? Varför blir ögonlocken som bly varje gång, spänningshuvudvärken kommer krypandes och strax efteråt illamåendet.

Jag blir frustrerad, arg & ledsen. Jag gillar inte mig själv när jag är så här ofokuserad, äckeltrött och hjärnan stänger ner. Jag blir rädd att jag inte kommer bli frisk. Alla säger att det tar tid men jag blir ändå frustrerad och ledsen. Det känner mig som en gnällig börda för människor omkring mig och jag förstår att människor inte förstår.

Jag har i alla fall provat produkter från Philip B (adlink) idag och tyvärr så verkar mitt hår gilla dom. Skriver tyvärr på grund av skitdyra produkter. Mitt hår är så jäkla lent & det känns förbaskat ”friskt”.

Men nu ska jag ta hand om fossingarna lite grann & sluta gråta av trötthet. Med lite tur kanske jag hinner ta hand om händerna också.

Slut på gnäll.

Hej 2019!

Nytt år att lära sig skriva istället för 2018. Jag har lyckats förvånansvärt bra idag på jobbet! Jag har sett att många som bloggar redan har satt upp mål inför 2019 och jag har dom två senaste åren mest haft som mål att orka ta mig igenom vardagen.

Men i år tänkte jag skriva ner lite personliga mål till mig själv som har med alla möjliga plan i livet att göra. Jag kommer troligtvis inte dela med mig av dom på bloggen för jag tror inte ni är så många som är intresserade, haha :) Men jag har 2 stycken som har med mitt sociala liv att göra som jag redan börjat tänka på:

Att faktiskt gå ut lite oftare

Jag går jättesällan ut men jag ska faktiskt försöka bli bättre på att gå ut & vara social. Det behöver inte innebära att jag måste dricka alkohol eller gå specifikt på krogen utan kanske mer åka på ett event, dans, konserter etc. Att gå på Cafét nere på byn är inte mitt mål eller att vara full var och varannan helg utan mer gå ut på saker som känns givande för mig själv. Jag lägger hellre ner pengar på att åka längre bort en helg och se ett Rockabilly band jag tycker är bra än går på kvarterskrogen varje helg.

Fler spelkvällar

Jag vill bli bättre på att bjuda in de vänner och bekanta i mitt liv som faktiskt blir glada av att jag vill umgås. Jag har ett livsmål att ha ett ”spelskåp” med sällskapsspel & jag har turen att ha flera personer omkring mig som tycker sällskapsspel är lika roligt som mig! Så en kväll i månaden ska jag försöka bjuda hem vänner på spelkväll & samtidigt utöka mitt ”spelskåp” ♥ Och precis det hade jag gjort ikväll :) Vi var 5 tjejer som åt tacos och spelade Ticket to Ride Europe (gillar ni sällskapsspel måste ni testa det!)

Ni vet citatet ”Vänner är som stjärnor, dom syns inte alltid men dom finns där”, dom människorna ska jag fokusera på. Och jag tror det kommer hjälpa mig mot min ensamhetsångest att jag fokuserar om. Jag måste fokusera om för min egen skull för jag klarar ”vanlig” ångest men inte ensamhetsångest.

Att bjuda in till spelkvällar kommer inte vara så svårt men att faktiskt gå ut kommer bli klurigare eftersom jag vet själv att jag kommer inte gå ut ensam. Även om det handlar om att åka och se ett band jag vill se. Riktigt där är jag inte ännu men jag ska försöka gå på nånting, åka på nånting eller hälsa på vänner utanför kommunen lite oftare än vad jag gjort under 2018. Det var någon som skrev att min utmattning säkert förstärker min ensamhetsångest och det kan jag också tänka mig så samtidig så får jag inte göra för mycket pga jag är inte helt frisk än. Kul ond liten cirkel ;)

Så under 2019 ska jag spela mer spel med/bjuda hem vänner & lämna huset lite oftare på helgerna i hopp om att min ensamhetsångest ska mildras. 

Mina andra mål, tankar & funderingar inför 2019 skriver jag nog till en början ned till mig själv. Vi får se om jag delar med mig :)

*inlägget innehåller en annonslänk

Alltså va, har jag inte gjort nånting idag? 

Är det bara jag som går och lägger mig med känslan av att ytterligare en dag har gått och jag fick verkligen ingenting gjort? Men stämmer verkligen den känslan? Oftast inte om jag börjar titta närmare och skriva ner vad jag faktiskt har gjort under dagen. Nu är det min måndag som kommer vara ett exempel (gårdagen alltså) eftersom jag var på väg att lägga mig med just känslan av att jag inte hade hunnit göra nånting under dagen. Men jag har ju hunnit massor om jag bryter ner dagen och tittar närmare på vad jag gjort!

Jag har ju till att börja med vaknat & uträttat alla morgonbestyr & sen jobbat i 8 timmar. Bara här har jag ju faktiskt gjort väldigt mycket av dagen.

Sen efter jobbet så åker ju oftast jag och tränar.

Sen såg resten av dagen ut så här:

• Jag åkte och hämtade ut 3 paket
• Jag åkte och köpte en julklapp (typ den enda jag kommer ge bort dessutom)
• Jag åkte hem och gjorde middag samt åt middag
• Plockade ur diskmaskinen och startade ett rengörningsprogram för diskmaskinen
• Jag eldade eftersom det var 15 grader i huset, och ni som eldar vet att bara det tar uppmärksamhet
• Jag gick ut och skottade snö i 2 timmar & när jag kom in igen var klockan nästan 21:30
• Jag skrev 2 blogginlägg samtidigt som jag åt kvällsmat
• Jag plockade i diskmaskinen eftersom rengörningsprogrammet hann bli klart
• Jag duschade

Jag gjorde väldigt mycket på min måndag helt plötsligt om jag bröt ner dagen i punkter. Skulle jag bara tänka lite till skulle det säkert komma upp fler punkter på saker som jag gjort utan att tänka på att jag gjort det.

Så att jag ens hade känslan ”åh nej jag hann ju ingenting efter jobbet idag”….alltså ursäkta mig fröken Cecilia, du har gjort massor! Ja så tvätten kanske fortfarande ligger på badrumsgolvet, du hann inte slänga in någon ved idag samt att jag återigen glömde bort att kolla efter utomhustimer så jag kan sätta upp ljusslingan på balkongen. So what? Jag hann ju hur mycket som helst!

Får ni också känslan av att dagen bara försvann och ni ”hann ingenting” ibland? Stämmer det verkligen överens med verkligheten?

Idag (tisdag) har jag slängt in ved som jag inte hann igår som jag snart ska stapla samt skottat igen efter jobbet. Tvätten ligger fortfarande på badrumsgolvet och hallen hade behövts dammsugas men alltså. Jag behöver inte göra allting på en dag och jag borde känna mig nöjd över allting som jag faktiskt har gjort och inte allting som jag inte har gjort. Sjukt svårt att omprogrammera hjärnan att faktiskt fokusera på allt jag har hunnit gjort istället för allt jag ”borde göra”. Hjärnan den är en klurig sak!

Tack till Er ♥

Tack till alla ni som kommenterat, mailat, skrivit till mig i något annat socialt forum för att ni stöttar, peppar och säger att jag inte är ensam om att ha ensamhetsångest ♥ Det är såklart tråkigt att ni är fler med ensamhetsångest men precis som ni kanske kände så känner jag att det är skönt att det finns fler som mig. Fler som har så här knasiga tankar. Fler som tampas med den här typen av tankar. Jag vet att jag verkligen inte är ensam om att ha hjärnspöken, långt ifrån, men det är nog inte så vanligt att prata öppet om dom.

När jag är så här personlig så är jag alltid orolig att någon ska säga något i stil med att ”klart ingen vill umgås med dig, det borde du väl själv fatta” eftersom vem som helst faktiskt kan kommentera och hello trollen on the internet. Jag slapp det denna gången men en av mina närmsta vänner skickade ett meddelande som gjorde att jag fick lov berätta för min arbetskollega hur dåligt jag mått sedan G tog livet av sig och att min ensamhetsångest har eskalerat efter det och att jag praktiskt taget hunnit ifrågasätta meningen med livet några gånger eftersom jag känner mig så otroligt ensam samt vad min vän skrev för jag kände…allt och ingenting. Jag har känslorna på utsidan, jag har extremt nära till skratt och det är inte svårt att få mig att skratta men det är precis lika lätt att få mig och gråta.

Så jag har flera okända människor som peppar och en av dom personer som jag trodde var en av mina närmsta som praktiskt taget gör så jag förstår att jag haft lite rätt i min känsla. Så här börjar man inte ett meddelande till en person som mår psykiskt dåligt ”Det är inte så kul att umgås med någon som mår dåligt” kan alla ta och lära sig det? Vill man inte vara min vän när jag mår som sämst då behöver man inte vara min vän när jag mår som bäst heller. För jag mår inte bara dåligt men mina 2 senaste år har präglats av att min pappa gick bort, att jag blev utmattad och i slutet av sommaren när jag hade nytt jobb som jag trivs med, haft en jättebra sommar och trodde det var på väg åt rätt håll så inträffade det med G och jag backade tillbaka.

Ni kanske inte tror att ni gör så mycket när ni skriver en kommentar här på min blogg men ni gör otroligt mycket! ♥ Tack för att det i efterhand faktiskt känns bra att jag vågade vara så öppen! ♥

Ensamhetsångest & naturen

Dom flesta som följt mig i flera år eller följer mig idag på @Wysteriia vet nog att jag bland annat (bland annat ja, haha!) har starka ensamhetskänslor. Oftast kommer dom känslorna på helgerna (av förklarliga skäl eftersom jag inte jobbar då och är oftast ensam) & den här helgen var verkligen inget undantag.

Jag förstår att människorna runt omkring mig har egna liv och inte har tid för mig men jag känner väldigt ofta att andra människor nog inte vill umgås med mig. Jag har hört många helger nu att folk som jag har ansett varit nära vänner inte har tid men dom umgås med andra och då sätter min ångest igång på tre sekunder. Är jag en dålig människa? Är jag så hemsk så dom inte vill ha mig med? Är jag så tråkig? Dög jag bara när dom faktiskt hade någon ”användning” av mig?

Jag avskyr att vara så här men jag har känt så otroligt starka ensamhetskänslor var och varannan helg sedan sommaren nu och jag klarar inte av att ta det mer för mitt psyke pallar inte. Skulle någon verkligen sakna mig om jag försvann? Den tanken har varit så otroligt vanlig hos mig senaste månaderna. Helt ärligt så tror jag att det skulle dröja om jag försvann en torsdagskväll och att känna så är hemskt.

Jag förstår att folk kanske inte vill umgås med mig på grund av att jag har väldigt mycket hjärnspöken & har varit utmattad och på så sätt faktiskt blivit mycket lugnare som person. Jag är inte en lätt person att ha i sitt liv vilket tyvärr gör att jag kan få tankar som att ”dom mår bättre utan mig” när jag mår så här dåligt.

Men nånting jag tänker ofta på är att när jag skriver om att jag känner mig ensam och att jag har ensamhetsångest i mina sociala medier…det är mitt rop på hjälp för att slippa den känslan som verkligen äter upp mig. Men oftast så får jag inte ens respons tillbaka vilket stärker mina ensamhetskänslor ännu mer. I lördags (?) svarade tack & lov Johanna & Maria ♥

Min Johanna svarar alltid. Och jag tycker lika synd om henne varje gång. Att hon är x antal timmar bort med sina studier och jag sitter här hemma och vet inte ens vem jag ska fråga om dom har av sina egna tid att ge mig. För jag klarar inte av ”har inte tid, jag ska göra det där” som svar längre. Inför den här helgen så frågade jag rakt ut på sociala medier om någon ville hitta på något i helgen med 0 svar. Jag hade en tanke om att bygga pepparkakshus men när ingen svarar så vågar jag inte fråga mer. Jag sitter och hoppas varje gång att nån typ ska ”ja men följ med på det här! Det blir roligt!” men folk gör inte så med mig. Är det för att jag varit utmattad och sovit bort 1 år så folk frågar helt enkelt inte mig längre?

Ibland klarar jag att sopa upp mig själv från gropen av total ensamhetsångest och få mig själv att förstå att jag kan göra såna saker jag vill göra ensam. Det är helt okej. Det kanske inte är lika roligt men då gör jag i alla fall det jag vill göra istället för att sitta hemma och låta ångesten äta upp mig totalt. Så idag begav jag mig ned till nässjön för att åka skridskor! Jag frågade ingen om dom ville följa för att bespara mig själv mer ångest, just in case.

Jag vet inte varför men när jag gör såna här saker ensam. Åker skridskor runt en sjö ensam när jag knappt kan åka skridskor och möter folk. Då skäms jag. För att jag är ensam. För att jag gör något dom flesta gör som en social grej ensam. Ja, jag har aldrig påstått att jag inte har diverse psykisk ohälsa. För några år sedan lärde jag mig att våga gå på bio ensam och för 1-2 år sedan vågade jag åka ut till en slogbod och grilla korv själv. Det om nått kändes jättekonstigt men jag gjorde det!!

6,5km på skridskor helt ensam gick faktiskt över förväntan. Jag är väldigt tacksam att jag lyckades vinna över min ångest och vågade mig iväg för att göra något & inte bara låta dagen försvinna på grund av att jag inte hade sällskap.

Man ser inte psykisk ohälsa på någon. Det är lite därför jag har skrivit det är inlägget som är ganska utlämnande om mig som person. Jag vill helt enkelt uppmana er att sträcka ut en hand till människor som vågar skriva i sociala medier att dom känner sig ensamma eller har ensamhetsångest. Och om ni sträcker ut en hand så håll det löftet om att hitta på något så ni inte gör ensamhetsångesten värre.

Jag har inte alltid haft sån här brutal ensamhetsångest & jag har till och med suttit och peppat mig själv att våga umgås med några av dom killar som sagt att dom gärna vill hitta på något. Ett av alla andra ”fel” jag har är att jag är rädd överlag för män eftersom jag är van att bli utnyttjad och jag blir automatiskt lite rädd att dom bara räcker ut en hand för att ”få omkull mig” och inte för att dom faktiskt vill umgås/lära känna mig som vän.

Nästa helg kommer Johanna hem & Maria ska umgås med mig på fredagen. Så nästa helg kommer jag inte behöva drabbas av ensamhetsångest (hoppas jag). Jag är väldigt van att leva med ångest pga pmds men ensamhetsångest tar nog priset, den kan jag inte hantera.

Jag hoppas ni har haft en bättre helg än vad jag har haft ♥

I’ve got 99 problems and 86 of them are made up scenatios in my head. typ.