Ibland går det undan i svängarna. Något som igår kändes jättebra är en dag senare i kras. Känslorna av att jag inte duger infinner sig och jag försöker mest inte gråta men jag är ju en känslomänniska. Krokodiltårar. Jahapp. Det här var dock något jag visste skulle inträffa så jag får skylla mig själv.
Note to myself: Dejta inte.
Känner mig ungefär som Lisebergskaninen på bilden.
Hela jag stormar på insidan och har gjort ett tag. Är det inte meningen att jag som snart är 35år gammal ska ha livet under kontroll? Min framtid känns så oviss på alla plan att jag känner mig helt trasig och matt.
Jag fuskar med både mat och träning när jag mår mindre bra. Jag hoppar över måltider för jag har inte samma hunger. Jag har inte energi nog att träna. (Någon som ser ett samband?)
Jag oroar mig över att jag kommer tvingas att flytta härifrån av flera anledningar. Jag känner oron över att jag kanske väntat för länge med att skaffa barn. (jag ska ta mod till mig och kolla upp det snart). Jag känner oro över att jag aldrig mer ska känna lugn och ro i själen.
Jag har alltid mått dåligt pga pms men dom senaste åren så är det jag som person som mått dåligt. Det är inte mina hormoner som gjort att jag mått dåligt. Det är en konstig känsla. Med mina hormoner så vet jag att det går över (en stund) och att det inte är jag som känner alla känslorna egentligen utan det är mina hormoner. Nu helt plötsligt är det jag som känner alla dåliga känslor? Det är svårare att hantera.
Det kommer tids nog bli bra. Så fort mina pusselbitar börjar falla på plats. Då kan jag kanske vara glad att jag ”bara” mår dåligt pga pms igen ett tag.
Livet. Underbart och ibland alldeles förfärligt jobbigt.
Idag är jag ledig och jag har längtat hela veckan efter den här dagen. Att få vara helt ensam, göra enbart det som faller mig in och få vila från intryck jag inte väljer under en hel dag.
Jag vaknade redan 7:30 av mig själv och beslöt mig för att vakna. Åt en långfrukost, kollade på youtube och sminkade mig. Sen har jag bara varit och tränat lite lätt, handlat och kollat på Unbeliveble på Netflix.
Inre stress är svårt att hantera för mig. Jag har så mycket ovisshet runtomkring mig som jag inte vet hur jag ska hantera riktigt. Sätter sig i axlarna och i huvudet genom värk. Jag försöker slappna av men det är lättare sagt än gjort många gånger.
Nu ska jag i alla fall lacka naglarna. Det om något är ju egentligen hjärnvila. Man gör något men behöver inte riktigt ta del av en massa intryck.
Idag har jag verkligen inte åstadkommit något direkt vettigt. Men det ska jag inte behöva känna att jag borde heller. Jag har semester och att ligga i solen och läsa en bok är något jag behöver lära mig att det är okej.
Men ändå så går jag och lägger mig nu och känner att jag kanske ”borde” ha dammsugit, bytt sängkläder, gjort något mer av dagen än att bara chilla i solen med en bok. Det är inte direkt som att jag har brist på saker det hade varit bra om jag gjorde. Snarare tvärtom.
Jag har jättesvårt att känna att det är okej att huset inte är storstädat dagligen utan att jag duger ändå. Jag duger ändå. Det är aldrig storstädat här. Jag hatar att städa och jag har extremt svårt att börja städa. Det är något jag alltid haft och jag vet inte riktigt varför. Det är ju bara att börja? Men det är som att det är en spärr i hela mig och istället så tittar jag bara på kaoset och gör inget åt dig. Det är därför jag jämt blir så glad när jag får mina ryck!
Jag har jämt drömt om en relation där man hjälps åt att städa. Ni vet, en dammsuger och den andra torkar golvet. Jag tänker jättemycket på den drömmen nu när jag börjat acceptera att jag inte kommer hitta någon öht som vill leva med mig och som inte bara nöjer sig med ”nån”. Tänk vad skönt med nån som hjälpt en med alla tråkiga sysslor.
Jag har ägnat min dag åt att chilla, sola, läsa bok, kolla på molnen, kolla på desperate housewives och mest existerat. Och varför ska det vara så svårt att känna att det är okej? Jag har semester, solen visade sig äntligen och det är ingen som dör av att det är dammigt i huset.
Det har känts okej hela dagen men nu när jag la mig så fick jag lite ångest över att jag liksom inte ”gjort någon nytta” idag.
Men idag gick det jättebra att koncentrera mig på att läsa. Tror jag tog mig igenom 3 kapitel utan att tankarna vandrade stressande iväg på andra saker. Det är det jag borde fokusera på, vara glad och tacksam för men ändå så gnager det i mig att jag ”inte gjort nånting”.
Men det kommer ju nya dagar jag kan fylla med tråkiga saker som att dammsuga. Inte direkt som att jag gått miste om den chansen.
Fan vad jag hatar att må så här dagarna innan mens. Hur är det ens möjligt att man kan bli så här kopiöst påverkad? Jag är så rastlös men orkar inte göra nånting för det är ingenting som känns roligt. Mina äggstockar värker, jag känner mig värdelös, ett tu tre så gråter jag, allt känns bara fel idag. Jag känner mig ful och äcklig och allmänt jävla blä.
Jag har kollat på Maria Wern, fixat med lite tvätt och bara existerat idag. Det blir antagligen inte så mycket mer gjort idag. Jag har sinnessjukt svårt att ta tag i saker när jag är ensam och jag är ju ensam 98% av min tid och när jag har sån här svår pms/pmds så är det som jag ramlat ner i en grop och blir totalt handikappad.
Och nu sitter jag och STÖR IHJÄL MIG på att bilderna jämt ser ut som bajs när jag lägger upp dom i bloggen.
Jag ska fan lägga på brus medvetet på alla mina bidler framöver för det är ju ungefär så dom ser ut på min blogg.
Nej jag är inte alls på dåligt humör :P Tack och hej leverpastej från pms monstret.
Nej ibland gillar jag verkligen inte mig själv. Jag gillar inte den jag har blivit i samband med att jag blev utmattad. Jag känner själv att jag är fan inte helt återställd och samtidigt som jag accepterat att jag troligtvis aldrig blir helt återställd så blir jag så jävla ledsen av allting.
Även om jag accepterat läget så blir jag ledsen av att om jag gör lika mycket på en dag som en frisk person så blir jag fortfarande 50% av gångerna så trött att jag knappt kan hålla mig vaken, tappar fokus, får huvudvärk, blir illamående etc.
Idag har jag gjort en del vilket har resulterat i att jag dom senaste timmarna legat på soffan och sovit. Jag mår fortfarande illa och att laga middag känns som det jobbigaste projektet ever = jag hoppar över det ikväll. Jag orkar verkligen inte. Jag har varit så jävla ledsen ikväll. Ledsen över hur jag har blivit, rädd att aldrig mer bli mig själv, så jävla ledsen bara.
Jag försöker fokusera på allt bra jag fått gjort idag: Varit till soptippen, gymmat, handlat, slängt in en vedpall & staplat veden, eldat, duschat, fotat till 3 blogginlägg (bilden ovan inräknad) & ändå så sitter jag här och känner mig kass. Kan jag inte få bli normalt trött som alla andra? Varför blir ögonlocken som bly varje gång, spänningshuvudvärken kommer krypandes och strax efteråt illamåendet.
Jag blir frustrerad, arg & ledsen. Jag gillar inte mig själv när jag är så här ofokuserad, äckeltrött och hjärnan stänger ner. Jag blir rädd att jag inte kommer bli frisk. Alla säger att det tar tid men jag blir ändå frustrerad och ledsen. Det känner mig som en gnällig börda för människor omkring mig och jag förstår att människor inte förstår.
Jag har i alla fall provat produkter från Philip B (adlink) idag och tyvärr så verkar mitt hår gilla dom. Skriver tyvärr på grund av skitdyra produkter. Mitt hår är så jäkla lent & det känns förbaskat ”friskt”.
Men nu ska jag ta hand om fossingarna lite grann & sluta gråta av trötthet. Med lite tur kanske jag hinner ta hand om händerna också.
Slut på gnäll.
Nytt år att lära sig skriva istället för 2018. Jag har lyckats förvånansvärt bra idag på jobbet! Jag har sett att många som bloggar redan har satt upp mål inför 2019 och jag har dom två senaste åren mest haft som mål att orka ta mig igenom vardagen.
Men i år tänkte jag skriva ner lite personliga mål till mig själv som har med alla möjliga plan i livet att göra. Jag kommer troligtvis inte dela med mig av dom på bloggen för jag tror inte ni är så många som är intresserade, haha :) Men jag har 2 stycken som har med mitt sociala liv att göra som jag redan börjat tänka på:
Jag går jättesällan ut men jag ska faktiskt försöka bli bättre på att gå ut & vara social. Det behöver inte innebära att jag måste dricka alkohol eller gå specifikt på krogen utan kanske mer åka på ett event, dans, konserter etc. Att gå på Cafét nere på byn är inte mitt mål eller att vara full var och varannan helg utan mer gå ut på saker som känns givande för mig själv. Jag lägger hellre ner pengar på att åka längre bort en helg och se ett Rockabilly band jag tycker är bra än går på kvarterskrogen varje helg.
Jag vill bli bättre på att bjuda in de vänner och bekanta i mitt liv som faktiskt blir glada av att jag vill umgås. Jag har ett livsmål att ha ett ”spelskåp” med sällskapsspel & jag har turen att ha flera personer omkring mig som tycker sällskapsspel är lika roligt som mig! Så en kväll i månaden ska jag försöka bjuda hem vänner på spelkväll & samtidigt utöka mitt ”spelskåp” ♥ Och precis det hade jag gjort ikväll :) Vi var 5 tjejer som åt tacos och spelade Ticket to Ride Europe (gillar ni sällskapsspel måste ni testa det!)
Ni vet citatet ”Vänner är som stjärnor, dom syns inte alltid men dom finns där”, dom människorna ska jag fokusera på. Och jag tror det kommer hjälpa mig mot min ensamhetsångest att jag fokuserar om. Jag måste fokusera om för min egen skull för jag klarar ”vanlig” ångest men inte ensamhetsångest.
Att bjuda in till spelkvällar kommer inte vara så svårt men att faktiskt gå ut kommer bli klurigare eftersom jag vet själv att jag kommer inte gå ut ensam. Även om det handlar om att åka och se ett band jag vill se. Riktigt där är jag inte ännu men jag ska försöka gå på nånting, åka på nånting eller hälsa på vänner utanför kommunen lite oftare än vad jag gjort under 2018. Det var någon som skrev att min utmattning säkert förstärker min ensamhetsångest och det kan jag också tänka mig så samtidig så får jag inte göra för mycket pga jag är inte helt frisk än. Kul ond liten cirkel ;)
Mina andra mål, tankar & funderingar inför 2019 skriver jag nog till en början ned till mig själv. Vi får se om jag delar med mig :)
*inlägget innehåller en annonslänk
Är det bara jag som går och lägger mig med känslan av att ytterligare en dag har gått och jag fick verkligen ingenting gjort? Men stämmer verkligen den känslan? Oftast inte om jag börjar titta närmare och skriva ner vad jag faktiskt har gjort under dagen. Nu är det min måndag som kommer vara ett exempel (gårdagen alltså) eftersom jag var på väg att lägga mig med just känslan av att jag inte hade hunnit göra nånting under dagen. Men jag har ju hunnit massor om jag bryter ner dagen och tittar närmare på vad jag gjort!
Jag har ju till att börja med vaknat & uträttat alla morgonbestyr & sen jobbat i 8 timmar. Bara här har jag ju faktiskt gjort väldigt mycket av dagen.
Sen efter jobbet så åker ju oftast jag och tränar.
Sen såg resten av dagen ut så här:
Jag gjorde väldigt mycket på min måndag helt plötsligt om jag bröt ner dagen i punkter. Skulle jag bara tänka lite till skulle det säkert komma upp fler punkter på saker som jag gjort utan att tänka på att jag gjort det.
Så att jag ens hade känslan ”åh nej jag hann ju ingenting efter jobbet idag”….alltså ursäkta mig fröken Cecilia, du har gjort massor! Ja så tvätten kanske fortfarande ligger på badrumsgolvet, du hann inte slänga in någon ved idag samt att jag återigen glömde bort att kolla efter utomhustimer så jag kan sätta upp ljusslingan på balkongen. So what? Jag hann ju hur mycket som helst!
Idag (tisdag) har jag slängt in ved som jag inte hann igår som jag snart ska stapla samt skottat igen efter jobbet. Tvätten ligger fortfarande på badrumsgolvet och hallen hade behövts dammsugas men alltså. Jag behöver inte göra allting på en dag och jag borde känna mig nöjd över allting som jag faktiskt har gjort och inte allting som jag inte har gjort. Sjukt svårt att omprogrammera hjärnan att faktiskt fokusera på allt jag har hunnit gjort istället för allt jag ”borde göra”. Hjärnan den är en klurig sak!
Tack till alla ni som kommenterat, mailat, skrivit till mig i något annat socialt forum för att ni stöttar, peppar och säger att jag inte är ensam om att ha ensamhetsångest ♥ Det är såklart tråkigt att ni är fler med ensamhetsångest men precis som ni kanske kände så känner jag att det är skönt att det finns fler som mig. Fler som har så här knasiga tankar. Fler som tampas med den här typen av tankar. Jag vet att jag verkligen inte är ensam om att ha hjärnspöken, långt ifrån, men det är nog inte så vanligt att prata öppet om dom.
När jag är så här personlig så är jag alltid orolig att någon ska säga något i stil med att ”klart ingen vill umgås med dig, det borde du väl själv fatta” eftersom vem som helst faktiskt kan kommentera och hello trollen on the internet. Jag slapp det denna gången men en av mina närmsta vänner skickade ett meddelande som gjorde att jag fick lov berätta för min arbetskollega hur dåligt jag mått sedan G tog livet av sig och att min ensamhetsångest har eskalerat efter det och att jag praktiskt taget hunnit ifrågasätta meningen med livet några gånger eftersom jag känner mig så otroligt ensam samt vad min vän skrev för jag kände…allt och ingenting. Jag har känslorna på utsidan, jag har extremt nära till skratt och det är inte svårt att få mig att skratta men det är precis lika lätt att få mig och gråta.
Så jag har flera okända människor som peppar och en av dom personer som jag trodde var en av mina närmsta som praktiskt taget gör så jag förstår att jag haft lite rätt i min känsla. Så här börjar man inte ett meddelande till en person som mår psykiskt dåligt ”Det är inte så kul att umgås med någon som mår dåligt” kan alla ta och lära sig det? Vill man inte vara min vän när jag mår som sämst då behöver man inte vara min vän när jag mår som bäst heller. För jag mår inte bara dåligt men mina 2 senaste år har präglats av att min pappa gick bort, att jag blev utmattad och i slutet av sommaren när jag hade nytt jobb som jag trivs med, haft en jättebra sommar och trodde det var på väg åt rätt håll så inträffade det med G och jag backade tillbaka.
Dom flesta som följt mig i flera år eller följer mig idag på @Wysteriia vet nog att jag bland annat (bland annat ja, haha!) har starka ensamhetskänslor. Oftast kommer dom känslorna på helgerna (av förklarliga skäl eftersom jag inte jobbar då och är oftast ensam) & den här helgen var verkligen inget undantag.
Jag förstår att människorna runt omkring mig har egna liv och inte har tid för mig men jag känner väldigt ofta att andra människor nog inte vill umgås med mig. Jag har hört många helger nu att folk som jag har ansett varit nära vänner inte har tid men dom umgås med andra och då sätter min ångest igång på tre sekunder. Är jag en dålig människa? Är jag så hemsk så dom inte vill ha mig med? Är jag så tråkig? Dög jag bara när dom faktiskt hade någon ”användning” av mig?
Jag avskyr att vara så här men jag har känt så otroligt starka ensamhetskänslor var och varannan helg sedan sommaren nu och jag klarar inte av att ta det mer för mitt psyke pallar inte. Skulle någon verkligen sakna mig om jag försvann? Den tanken har varit så otroligt vanlig hos mig senaste månaderna. Helt ärligt så tror jag att det skulle dröja om jag försvann en torsdagskväll och att känna så är hemskt.
Jag förstår att folk kanske inte vill umgås med mig på grund av att jag har väldigt mycket hjärnspöken & har varit utmattad och på så sätt faktiskt blivit mycket lugnare som person. Jag är inte en lätt person att ha i sitt liv vilket tyvärr gör att jag kan få tankar som att ”dom mår bättre utan mig” när jag mår så här dåligt.
Men nånting jag tänker ofta på är att när jag skriver om att jag känner mig ensam och att jag har ensamhetsångest i mina sociala medier…det är mitt rop på hjälp för att slippa den känslan som verkligen äter upp mig. Men oftast så får jag inte ens respons tillbaka vilket stärker mina ensamhetskänslor ännu mer. I lördags (?) svarade tack & lov Johanna & Maria ♥
Min Johanna svarar alltid. Och jag tycker lika synd om henne varje gång. Att hon är x antal timmar bort med sina studier och jag sitter här hemma och vet inte ens vem jag ska fråga om dom har av sina egna tid att ge mig. För jag klarar inte av ”har inte tid, jag ska göra det där” som svar längre. Inför den här helgen så frågade jag rakt ut på sociala medier om någon ville hitta på något i helgen med 0 svar. Jag hade en tanke om att bygga pepparkakshus men när ingen svarar så vågar jag inte fråga mer. Jag sitter och hoppas varje gång att nån typ ska ”ja men följ med på det här! Det blir roligt!” men folk gör inte så med mig. Är det för att jag varit utmattad och sovit bort 1 år så folk frågar helt enkelt inte mig längre?
Ibland klarar jag att sopa upp mig själv från gropen av total ensamhetsångest och få mig själv att förstå att jag kan göra såna saker jag vill göra ensam. Det är helt okej. Det kanske inte är lika roligt men då gör jag i alla fall det jag vill göra istället för att sitta hemma och låta ångesten äta upp mig totalt. Så idag begav jag mig ned till nässjön för att åka skridskor! Jag frågade ingen om dom ville följa för att bespara mig själv mer ångest, just in case.
Jag vet inte varför men när jag gör såna här saker ensam. Åker skridskor runt en sjö ensam när jag knappt kan åka skridskor och möter folk. Då skäms jag. För att jag är ensam. För att jag gör något dom flesta gör som en social grej ensam. Ja, jag har aldrig påstått att jag inte har diverse psykisk ohälsa. För några år sedan lärde jag mig att våga gå på bio ensam och för 1-2 år sedan vågade jag åka ut till en slogbod och grilla korv själv. Det om nått kändes jättekonstigt men jag gjorde det!!
6,5km på skridskor helt ensam gick faktiskt över förväntan. Jag är väldigt tacksam att jag lyckades vinna över min ångest och vågade mig iväg för att göra något & inte bara låta dagen försvinna på grund av att jag inte hade sällskap.
Man ser inte psykisk ohälsa på någon. Det är lite därför jag har skrivit det är inlägget som är ganska utlämnande om mig som person. Jag vill helt enkelt uppmana er att sträcka ut en hand till människor som vågar skriva i sociala medier att dom känner sig ensamma eller har ensamhetsångest. Och om ni sträcker ut en hand så håll det löftet om att hitta på något så ni inte gör ensamhetsångesten värre.
Jag har inte alltid haft sån här brutal ensamhetsångest & jag har till och med suttit och peppat mig själv att våga umgås med några av dom killar som sagt att dom gärna vill hitta på något. Ett av alla andra ”fel” jag har är att jag är rädd överlag för män eftersom jag är van att bli utnyttjad och jag blir automatiskt lite rädd att dom bara räcker ut en hand för att ”få omkull mig” och inte för att dom faktiskt vill umgås/lära känna mig som vän.
Nästa helg kommer Johanna hem & Maria ska umgås med mig på fredagen. Så nästa helg kommer jag inte behöva drabbas av ensamhetsångest (hoppas jag). Jag är väldigt van att leva med ångest pga pmds men ensamhetsångest tar nog priset, den kan jag inte hantera.
Jag hoppas ni har haft en bättre helg än vad jag har haft ♥
Jag befinner mig i en känslomässig berg och dalbana just nu som ni kanske förstår. Jag tror inte riktigt att jag har förstått att han är borta eller om det är att jag vill inte förstå.
Jag har ångestklumpen i hjärtat dagligen och jag har svårt att ta in allting. Jag vill inte ens veta hur hans familj mår med tanke på min egna reaktion på detta. Jag sitter dessutom och bläddrar igenom hans bilder på facebook dagligen & grubblar & funderar. Jag är så jävla ledsen samtidigt som jag är så jävla arg på honom.
Jag önskar så att livet var som på film, att huxflux så vore det onsdagkväll igen och jag kunde ändra kvällen. Eller att han helt plötsligt ringde och berättade att det inte var sant.
Jag har ju varit ute på världens roadtrip i Europa, Carbage Run, som jag hoppas jag ska kunna blogga och berätta om snart. Jag kom hem onsdagsmorgonen & sen hände detta så det är därför jag inte är någon vidare duktig bloggare just nu. Jag har fotat lite till bloggen igår eftersom det har börjat trilla in pressutskick. Jag vill ju sysselsätta mig med saker som jag tycker är roligt just nu och bloggen är ju en av dom sakerna.
Det kommer nog komma fler inlägg om detta, tyvärr. Men jag ska försöka blogga om annat också ♥
I Onsdags lämnade han som var min första kyss jordelivet av egen vilja. Att han frågade mig tidigare under kvällen om han fick sova hos mig & att jag svarade nej tar halvt som halvt knäcken på mig just nu. Hade jag svarat ja hade jag kanske förlängt hans liv, kanske bara en kortare stund, kanske en längre stund, kanske tills han gick bort av naturliga orsaker eller kanske inte alls.
Jag har spelat upp onsdagskvällen så många gånger i mitt huvud. Allt han sa, hur han lät, hur han tittade på mig, hur han ville krama mig och jag som bara tog avstånd eftersom han var full. (Jag tar ofta avstånd från fulla killar oavsett vem det är) Så många gånger den kvällen som han tittade på mig och sa hur jäkla fin jag var (det var säkert 10 gånger), hur modig jag var som hade dragit iväg på Carbage Run, hur han mindes min fasters 70-års fest och hur roligt det var, hur jobbigt han tyckte en sak var, hur rädd han var för en annan sak, hur mycket bilden på mig och han från vår klassfest betydde för honom, hur mycket han gillade att följa Bonnvischans upptåg, hur mycket Bonnvischan prylar han köpte den kvällen för han handlade inte bara till sig själv utan räknade upp flera namn (som jag tyvärr glömt) som han köpt grejer till, att han inte vågade gilla mina bilder på instagram, att han bad mig skjutsa hem honom men jag hade ingen bil på plats så jag bad en vän skjutsa hem honom, att han säkert frågade 5 gånger om han fick sova hos mig och jag sa nej. Jag sa nej. Varför i helvete sa jag nej? Varför sa han inte bara att han inte ville vara ensam? Att han mådde dåligt på så hög nivå? Jag hade sagt ja på en gång och inte släppt honom ur sikte.
Jag vet att det inte är mitt fel att han är borta. Men vetskapen om att om jag bara fattat & pratat mer med honom, låtit honom sova här eller att det varit jag som skjutsat hem honom så han kanske hade pratat med mig. Man ska inte tänka ”tänk om” och jag vet att det inte gör någon som helst nytta men jag kan inte låta bli för jag känner så starkt att det hade inte behövt bli så här. Inte den kvällen.
Jag har stått här hemma och bett honom om ursäkt för att jag inte förstod. Var det hans rop på hjälp att han ville sova här? Och jag missade det? Vad hände när han kom hem? Hur i hela helvete kunde han komma fram till ett sånt drastiskt beslut? Hade han tänkt på det länge? Var det bara en fyllegrej? Jag vet att han ringt någon och sagt något som väckte oro.
Jag vet själv hur det är att befinna sig på en mörk plats & jag önskar så att han hade tagit beslutet att berätta det för mig istället. Jag är så jävla ledsen just nu, jag tänker bara på allt jag kunde gjort annorlunda den kvällen för att kanske hjälpa honom. Jag känner ju så starkt att det hade inte behövt hända. Jag vet själv hur svårt det är att säga ”jag mår så jävla dåligt just nu, hjälp mig” men helvete vad jag bara önskar att du sagt precis så.
Jag kommer sakna Dig. Jag kommer ärligt talat sakna dina fyllesamtal (man saknar inte saker förrän dom är borta), din gångstil & kroppsspråk, hur du brast ut i sång högljutt, din blick när du tittade på mig och sa hur jäkla fin jag var (du är en av få som jag känt verkligen menat det och det är tack vare ditt sätt att titta på mig), hur du alltid kom fram till mig så fort du såg mig när du var ute på.
Jag vet att du önskar att du tog chansen när du fick den och det önskar jag också. Därför tror jag det här tar lite extra hårt på mig just nu. Jag önskar jag gett dig andra svar i onsdags. Jag önskar jag varit till hjälp men nu känns det som jag bara var till stjälp. Jag önskar jag förstod mer. Jag önskar du sagt mer. Jag kommer ärligt talat sakna dig även om du kanske inte tror det.
Jag hoppas du fått frid & att du kommer vaka över Emmy ♥ Förlåt för att jag inte förstod hur dåligt du faktiskt mådde. Jag hoppas att jag tids nog kommer kunna förlåta mig själv. Om jag kunde skulle jag vrida tillbaka tiden och få detta ogjort. Vi är många som kommer sakna dig.
Att träna på att vara tacksam är bland det bästa jag börjat med. Man är så mycket gladare om man är tacksam för det man har här i livet! Jag märker själv att jag tänker väldigt annorlunda, gnäller inte över situationer som jag faktiskt inte kan göra något åt, försöker vända saker till något positivt eller ser lösningar istället för problem. Nu pratar jag om min vanliga vardag såklart. Sårar någon mig eller om jag har pmds så blir det svårare att tänka om just då ;) Jag har dessutom märkt hur otacksamma många människor är i sitt sätt att vara många gånger, antagligen för att jag själv börjat träna på tacksamhet & vill ändra på mitt egna tankesätt för att må bättre.
Alla vackra ängsblommor som blommar just nu ♥ Hur kan man inte bli glad av detta? Är så tacksam att vi haft en sådan fantastisk tid Maj/Juni! Visst det regnar idag, men det tackar gräsmattan för ;)
Blå himmel & vita fluffiga moln är terapi & avslappning för mig ♥ När himlen ser ut så här på sommaren och är alldeles stjärnklar om nätterna på vintern, då trivs jag! Jag blir alltid lika glad av den här synen.
Att odla själv och se hur allt växer är en så häftig känsla! Så glad att jag satt mer potatis i år än vad jag gjorde förra sommaren :) Förra året misslyckades jag & mamma med gurkan så ni skulle hört mitt glädjetjut när jag var ut i växthuset tidigare idag & det börjat komma små gurkor!! Haha :D Tänk att jag skulle bli så här glad av att odla saker? Jag kan ingenting om att odla men lär mig lite för varje år :D
Att jag har ett sommarjobb där jag får ha mina egna kläder & känna mig ”som mig själv”. Min stil är ju en del av mig & att kunna jobba klädd så här, så roligt! Jag ska klä mig fint var & varannan dag nu i sommar, det gör mig riktigt glad ;)
Jag kommer inte bli rik den här sommaren, långt ifrån! 75% i veckan och eftersom jag är ledig 3 veckor i sommar dessutom (2 av veckorna är av min vilja och en vecka fick jag när den andra tjejen jag ska jobba med ska läras upp :D) men jag kommer ha ett jobb som det är roligt att gå till :D Och det gör mig riktigt glad! :D Vecka 33 är min sista vecka & vi får se vad livet har att erbjuda till hösten :)
Jag är så tacksam att min pappa hade ordning på sin ekonomi när han gick bort ♥ Det är hans förtjänst att det gör inget att jag kommer tjäna uruselt i sommar eller att jag har varit arbetslös sedan februari. Min Pappa har hjälpt sin dotter att hitta glädjen till livet igen ♥ Hade jag varit kvar på mitt gamla jobb hade min återhämtning antagligen tagit så mycket längre tid. Nu vågade jag säga upp mig ”innan det var försent” & det är ett av mina viktigaste beslut jag tagit i livet. Jag satte ett värde på mig själv och min hälsa.
Det här är något jag tänker på nästan dagligen, hur tacksam jag är över hur mycket hjälp jag fått med min pappa & mamma genom åren. Att min pappa hjälper mig med boende idag trots att han inte är här, det är ju helt sjukt egentligen. Jag vet att han hade tagit emot mig med öppna armar och sagt åt mig att säga upp mig från mitt jobb om han inte gått bort. Jag kommer alltid sörja att mitt sista samtal med pappa handlade om hur trött jag var ♥ Förstod inte då att det berodde på mitt jobb. En situation jag inte tänker gå igenom igen!
Jag hoppas han vet hur tacksam jag är där han är ♥ (Ibland är han här hos mig, det vet jag ♥)
Idag är jag glad/tacksam för att: