Face of today: Anxiety and sorrow
Jag sa till en vän en gång att jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag är så bra på att må dåligt. Det sa jag strax innan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Det jag menade med det var att eftersom jag är van att må dåligt psykiskt (tror jag har pmds = ångest, oro, insomnia, trött, nedstämd etc i samband med ägglossning/mensen) så kämpade jag på som jag redan gjort sen jag gick i högstadiet.
Ibland är jag förvånad själv över hur bra jag lyckats överleva livet än så länge med tanke på hur långt ner jag hamnat en del gånger. Innan jag läste om pmds nån gång runt 23-25(?) års åldern så förstod jag mig inte alls på mig själv. Varför kändes det som att jag inte gjorde någon nytta levande helt plötsligt? Varför kändes det som att ingen skulle sakna mig om jag dog för att dagar efter må bra igen. Så många gånger som min mamma frågat om jag skulle ha mens snart. Men ”mens snart” för mig är 2 dagar innan och inte 10 som det vanligtvis börjar.
När jag lärde mig om pmds så intalade jag mig själv varje gång ångesten och oron kom att det var inte mina egna känslor. Det svarta hålet jag hamnade i visste jag tids nog skulle försvinna. Om jag bara höll ut någon vecka så skulle jag känna glädje för livet igen. Eftersom jag känt så många gånger att jag inte vet varför jag lever så har jag aldrig provat SSRI då det kan trigga såna tankar = jag skulle inte ens våga prova. Här har vi anledningen varför jag gymmar regelbundet istället = det är den bästa medicinen jag kan ge mig själv.
Att jag blivit så van att ha ångest är kanske inte så bra. Men jag har blivit ganska bra på hantera min ångest. Därför blev jag så förvånad när jag efter sommaren 2016 märkte tillslut att min ångest aldrig försvann. Jag hade ångest på riktigt. Att jag skriver på riktigt är för att jag intalar mig själv att min pmds ångest inte är på riktigt, det är inte mina känslor utan mina hormoners. Det är mitt sätt att hantera de massivt negativa känslor jag kan få ibland, vetskapen om att dom går över. Så att helt plötsligt inse att jag hade ångest på riktigt, att jag inte kunde tänka bort den här ångesten på samma sätt. Vad var det som hände? Jag fattade ingenting då men i efterhand har jag lärt mig att jag redan då höll på att ta ut mig på jobbet. Det var mitt jobb som gav mig ångest. Att min pappa några månader senare plötsligt gick bort skjutsade mig bara ”utför kanten” lite fortare än vad det hade gjort annars.
Dom senaste veckorna har jag av någon anledning upplevt sorg, ensamhetskänslor, ångest & oro och denna gången kan jag tyvärr inte heller skylla på min pmds. Jag har gråtit nästan varje dag i flera veckor. Jag känner mig så otroligt ensam som person. Jag har insett att den dagen min mamma går bort så kommer jag inte längre ha någon familj om jag av någon underlig anledning faktiskt lyckats hitta någon att skaffa barn med ganska snart. Har ett syskon men jag känner det mer som att jag inte har något syskon för vi har knappt någon kontakt. Jag fick hopp förut om en familjegård och den typen av kontakt jag önskar vi hade men jag får en känsla av att jag mest i vägen. Det känns otroligt långt bort att jag faktiskt ska få en familj & jag är snart 34 = förstföderska vid den här åldern är inte optimalt pga fler risker (komplikationer under förlossningen, tidig födsel, tillväxthämning hos barnet och dödföddhet) än om jag tex hade vart 25. En väldigt stor och viktig detalj i livet som jag känner att jag inte kan prata med så många med. Så det känns som jag har börjat sörja redan nu att det kanske snart är för sent. Jag har trott i ganska många år att jag kanske måste skaffa barn själv om jag vill ha barn, det kanske är så det måste bli? När jag berättar det här för människor (jag skämtar mycket om det eftersom jag själv trott det kommer bli så när jag tittat på vad jag har haft för konstiga relationer) så är det många (främst killar) som säger att jag har ju hur mycket tid som helst på mig…men jag har ju inte det. Kvinnokroppen fungerar inte riktigt på samma sätt som för den manliga när det kommer till att skaffa barn.
Det känns som jag sörjer flera olika viktiga moment i livet just nu. Viktiga för mig alltså. Drömmar som känns som dom gått i kras. Jag har hamnat på en väldigt dålig plats som jag håller på att kämpa mig ur. Jag är ju ett proffs på att hantera ångest, mörka tankar & låtsas att allt är okej när jag träffar människor som egentligen inte vill veta att jag mår som en överkörd gnu som undrar om det ens skulle komma någon på min begravning om jag dog eftersom jag känner mig så ensam. Så dåligt som jag mått dom senaste veckorna, det var länge sen.
Jag tror jag behöver den här sorgbearbetningen. Det kan hända att mycket av den handlar om att jag är bättre från min utmattningsdepression och äntligen ”har tid” att hantera sorgen efter att min pappa gick bort och mina stora livsfrågor får följa med nu medan jag ändå håller på.
Sminkar mig aldrig längre. Orkade inte pga utmattningen och numera tycker jag det känns lite jobbigt mest då jag inte är varken skitbra på att sminka eller att fota sminkningar så jag låter tråkigt nog bli. Men tänkte göra en ”black tears” (googla) idag som terapi. Det blev inga svarta tårar, det blev något annat. Och fort gick det och inte blev det noga heller men jag tyckte faktiskt att det var roligt! Det var flera år sedan tror jag.
Jag använde:
Linda Hallberg Core Crayons (öäppar/ögon)
MAC Pro Longwear Eyeshadow Legandary Black (”droppet”)
Isadora Liquid Lip Glow Lipstick i SKy Glow – shit så snygg!
Allt finns hos kicks.se (adlink)
Utan dom dåliga dagarna så uppskattar man inte dom bra lika mycket ♥ Mvh ångestproffset som ber om ursäkt för den här ångest spyan. Orkade nån läsa blir jag förvånad, haha!
