Browsed by
Kategori: Privat

Fotd: Anxiety and sorrow

Fotd: Anxiety and sorrow

Face of today: Anxiety and sorrow

Jag sa till en vän en gång att jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag är så bra på att må dåligt. Det sa jag strax innan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Det jag menade med det var att eftersom jag är van att må dåligt psykiskt (tror jag har pmds = ångest, oro, insomnia, trött, nedstämd etc i samband med ägglossning/mensen) så kämpade jag på som jag redan gjort sen jag gick i högstadiet.

Ibland är jag förvånad själv över hur bra jag lyckats överleva livet än så länge med tanke på hur långt ner jag hamnat en del gånger. Innan jag läste om pmds nån gång runt 23-25(?) års åldern så förstod jag mig inte alls på mig själv. Varför kändes det som att jag inte gjorde någon nytta levande helt plötsligt? Varför kändes det som att ingen skulle sakna mig om jag dog för att dagar efter må bra igen. Så många gånger som min mamma frågat om jag skulle ha mens snart. Men ”mens snart” för mig är 2 dagar innan och inte 10 som det vanligtvis börjar.

När jag lärde mig om pmds så intalade jag mig själv varje gång ångesten och oron kom att det var inte mina egna känslor. Det svarta hålet jag hamnade i visste jag tids nog skulle försvinna. Om jag bara höll ut någon vecka så skulle jag känna glädje för livet igen. Eftersom jag känt så många gånger att jag inte vet varför jag lever så har jag aldrig provat SSRI då det kan trigga såna tankar = jag skulle inte ens våga prova. Här har vi anledningen varför jag gymmar regelbundet istället = det är den bästa medicinen jag kan ge mig själv.

Att jag blivit så van att ha ångest är kanske inte så bra. Men jag har blivit ganska bra på hantera min ångest. Därför blev jag så förvånad när jag efter sommaren 2016 märkte tillslut att min ångest aldrig försvann. Jag hade ångest på riktigt. Att jag skriver på riktigt är för att jag intalar mig själv att min pmds ångest inte är på riktigt, det är inte mina känslor utan mina hormoners. Det är mitt sätt att hantera de massivt negativa känslor jag kan få ibland, vetskapen om att dom går över. Så att helt plötsligt inse att jag hade ångest på riktigt, att jag inte kunde tänka bort den här ångesten på samma sätt. Vad var det som hände? Jag fattade ingenting då men i efterhand har jag lärt mig att jag redan då höll på att ta ut mig på jobbet. Det var mitt jobb som gav mig ångest. Att min pappa några månader senare plötsligt gick bort skjutsade mig bara ”utför kanten” lite fortare än vad det hade gjort annars.

Dom senaste veckorna har jag av någon anledning upplevt sorg, ensamhetskänslor, ångest & oro och denna gången kan jag tyvärr inte heller skylla på min pmds. Jag har gråtit nästan varje dag i flera veckor. Jag känner mig så otroligt ensam som person. Jag har insett att den dagen min mamma går bort så kommer jag inte längre ha någon familj om jag av någon underlig anledning faktiskt lyckats hitta någon att skaffa barn med ganska snart. Har ett syskon men jag känner det mer som att jag inte har något syskon för vi har knappt någon kontakt. Jag fick hopp förut om en familjegård och den typen av kontakt jag önskar vi hade men jag får en känsla av att jag mest i vägen. Det känns otroligt långt bort att jag faktiskt ska få en familj & jag är snart 34 = förstföderska vid den här åldern är inte optimalt pga fler risker (komplikationer under förlossningen, tidig födsel, tillväxthämning hos barnet och dödföddhet) än om jag tex hade vart 25. En väldigt stor och viktig detalj i livet som jag känner att jag inte kan prata med så många med. Så det känns som jag har börjat sörja redan nu att det kanske snart är för sent. Jag har trott i ganska många år att jag kanske måste skaffa barn själv om jag vill ha barn, det kanske är så det måste bli? När jag berättar det här för människor (jag skämtar mycket om det eftersom jag själv trott det kommer bli så när jag tittat på vad jag har haft för konstiga relationer) så är det många (främst killar) som säger att jag har ju hur mycket tid som helst på mig…men jag har ju inte det. Kvinnokroppen fungerar inte riktigt på samma sätt som för den manliga när det kommer till att skaffa barn.

Det känns som jag sörjer flera olika viktiga moment i livet just nu. Viktiga för mig alltså. Drömmar som känns som dom gått i kras. Jag har hamnat på en väldigt dålig plats som jag håller på att kämpa mig ur. Jag är ju ett proffs på att hantera ångest, mörka tankar & låtsas att allt är okej när jag träffar människor som egentligen inte vill veta att jag mår som en överkörd gnu som undrar om det ens skulle komma någon på min begravning om jag dog eftersom jag känner mig så ensam. Så dåligt som jag mått dom senaste veckorna, det var länge sen.

Jag tror jag behöver den här sorgbearbetningen. Det kan hända att mycket av den handlar om att jag är bättre från min utmattningsdepression och äntligen ”har tid” att hantera sorgen efter att min pappa gick bort och mina stora livsfrågor får följa med nu medan jag ändå håller på.

Sminkar mig aldrig längre. Orkade inte pga utmattningen och numera tycker jag det känns lite jobbigt mest då jag inte är varken skitbra på att sminka eller att fota sminkningar så jag låter tråkigt nog bli. Men tänkte göra en ”black tears” (googla) idag som terapi. Det blev inga svarta tårar, det blev något annat. Och fort gick det och inte blev det noga heller men jag tyckte faktiskt att det var roligt! Det var flera år sedan tror jag.

Jag använde:
Linda Hallberg Core Crayons (öäppar/ögon)
MAC Pro Longwear Eyeshadow Legandary Black (”droppet”)
Isadora Liquid Lip Glow Lipstick i SKy Glow – shit så snygg!

Allt finns hos kicks.se (adlink)

Utan dom dåliga dagarna så uppskattar man inte dom bra lika mycket ♥ Mvh ångestproffset som ber om ursäkt för den här ångest spyan. Orkade nån läsa blir jag förvånad, haha!

När man vill men inte riktigt orkar!

När man vill men inte riktigt orkar!

Hjärnvila ♥

När stressen håller på att ta över ens liv så behöver man stanna upp för lite hjärnvila ♥ Jag mår inte bra men jag har börjat få hjälp så jag hoppas att jag sakta men säkert ska må bättre!

Jag började själv känna att mitt liv blev ohållbart och att det kändes som att jag enbart jobbade & sov vilket ledde till att jag inte orkade vara social vilket ledde till konstant stress, ensamhetskänslor, ångest och depression.

Min samtalsterapeut har gett mig i hemläxa att träna på att vila (inte sova, utan vila) oftare eftersom jag vaknar och är stressad. Jag fick flera förslag men jag fokuserar främst på dessa två:

  • Andningspauser under dagen i 1-2 minuter där man fokuserar på att andas med magen. (jag andas inte ens, jag håller tydligen andan pga stress och jag kan inte andas med magen ståendes utan jag andas verkligen högt upp. Ligger jag ner så kan jag av någon anledning fokusera bättre på att faktiskt andas med magen)
  • Glömma tid & Rum – Fota, sitta i en slogbod och elda/grilla (utan en tid att passa, annars klarar jag inte av att slappna av) och vara ute i skogen.

Och där kommer mitt lilla blogginlägg in idag. Förra söndagen följde min vän Maria mig med ut i skogen där vi bara var i flera timmar! Fantastiskt värdefullt just nu för mig!

Jag hoppas ni tar hand om er själva! ♥ Jag kommer blogga när jag väl orkar/känner för det framöver och kanske även slänger in lite privata inlägg! :)

Livet känns så otroligt skevt just nu.

Livet känns så otroligt skevt just nu.

cci20151209_0014 cci20151215_0017 cci20151215_0032 cci20151215_0077

2 veckor sedan pappa gick bort. Jag kommer verkligen aldrig mer få träffa min pappa. Är det här något som någonsin sjunker in i hjärnan? Alla dör nån gång, jag vet, men jag trodde verkligen det var ett flertal år kvar innan pappa skulle lämna oss.

Jag känner mig som ett stressat vrak och de senaste dagarna har jag känt att jag fått rejäla psykbryt av trötthet. Begravningen är nästa vecka och jag börjar i alla fall känna att det inte är jättemycket kvar att planera inför den samtidigt som det känns som jag har att göra månader framöver med allt möjligt…jag har väldigt svårt att se slutet på allting som ska göras just nu.

Livet känns så otroligt skevt just nu. Ni som känner mig i verkligheten vet hur nära till skratt jag egentligen har men jag skrattar inte alls på samma sätt längre. Jag känner mig inte som mig själv och jag vet att jag tids nog kommer känna mig som mig själv men det känns så otroligt långt bort just nu. När jag tittar mig själv i spegeln så är det inte mina egna ögon jag ser, det är ett par mörka sorgsna ögon utan glädje som tittar tillbaka på mig.

Jag hoppas jag snart kommer ha mer ork för vardagliga saker som att ta en vanlig jäkla promenad, skriva ett blogginlägg – om skönhet alltså, laga mat, sticka till gymmet och träffa vänner men än så länge tar jobbet, planering av begravningen och sörjandet all min energi + lite till.

Jag vet knappt om jag sörjer ”på riktigt” än pga att jag känner mig så stressad. Bryter ihop med jämna mellanrum och står alltid och tittar efter pappa vid dom stora varuportarna på jobbet för det var där min lilla pappa kikade in genom fönstret när han skulle hämta mig de gånger vi åt lunch ihop. Jag tittar så många gånger om dagen mot dessa portar men han står aldrig där. Han kommer aldrig mer stå där. Jag vet det. Men jag tittar efter honom hela tiden ändå.

Dags att sova för klockan 6 ska jag helst infinna mig på jobbet imorgon. Jag är så psykiskt trött och jag har nog aldrig längtat så här mycket efter semester.

Jag hoppas ni kramar på era nära och kära ♥

”Det kom ett vykort från himmelen”

”Det kom ett vykort från himmelen”

”Det kom ett vykort från himmelen
Jag kommer inte tillbaks igen
Det var orden du skrev
Det var så livet blev
För dig och mig
Det kom ett vykort från himmelen
Och det doftar som sommaren
Åh jag blundar och minns
För änglarna finns
Och de sjunger för dig”
– Larz Kristerz
_mg_3683

På kvällen Tisdagen den 29:e November så fick jag ett sånt där samtal som jag än så länge klarat mig från att få. Pappa hade varit med i en bilolycka.

Efter jobbet den 29:e November så var jag in på coop och träffade pappa när jag var på väg till kassan. Pappa hade då sett min bil på parkeringen och ställt sig vid kassorna och väntade på mig för att inte missa mig inne i affären ♥ Jag var jättetrött den dagen och vi pratade lite om att pappa tänkt skjutsa Robert, min bror, till Arlanda när han ska dit nu i December bland annat. Jag minns verkligen inte mina sista ord till honom, jag minns bara att jag inte kramade honom hej då som jag brukar göra vilket gnager väldigt mycket i mitt bakhuvud just nu. Jag misstänker att jag sagt att vi hörs senare, som jag brukar säga. Tänk om jag vetat om att det samtalet var det sista samtalet jag skulle ha med min pappa. Jag är så glad och tacksam att han väntade på mig där på affären ♥

1 timme efter vårt samtal på affären så hände det jag inte trodde skulle hända på flera år. Samtalet från min bror som bara visste att han varit med i en bilolycka. Robert hade hunnit till olycksplatsen och pratat med pappa som bara svarat Ja och sett jättefrånvarande ut men i alla fall var vid medvetande. Jag åkte till olycksplatsen och såg bilen och kände rätt snabbt att det hade hänt pappa nånting och jag började genast tänka på stroke eller hjärnblödning och ställde faktiskt in mig på att pappa kommer behöva jättemycket hjälp nu för att ta sig tillbaka till vardagen. Jag hoppades dock att han fumlat med öronsnäckan eller att kanske Coxi, hunden, lyckats störa honom så han kört sådär underligt och att allting gått jättebra och att han bara fått en chock.

_mg_3614

Men min lilla pappa som jag brukar beskriva som Super Mario fast i blåställ hade fått en stor hjärnblödning. Jag ringde IVA så fort jag visste att dom hade fått in honom till akuten i Mora. Redan i det samtalet som jag hade med läkaren så förstod jag att pappa kommer inte vakna igen.

Den 30:e November förklarades pappa hjärndöd. Jag önskar att jag kunde ge min lilla super mario 1 up för 66 är ingen ålder ♥ Eftersom pappa blev hjärndöd så kändes det som en självklarhet att donera hans organ så jag hoppas verkligen att pappas för tidiga död har lett till att någon annan människa har fått en ny chans i livet ♥

_mg_3710Våmsjön

En av dom bästa dagarna med min pappa i vuxen ålder och som jag kommer se till att lägga ordentligt på minnet är från när vi var ovanför Klitten i skogarna där och tittade på den gamla flottningsrännan och åkte runt i klittenskogarna till Våmsjön bland annat och pappa berättade om hur han varit där som ung och fiskat, vart dom hade hoppat ur rännan för att komma ned till vattnet och såna saker. Man riktigt kände hur roligt pappa tyckte det var att få berätta om när han varit där som ung. Det är från den dagen som bilderna i detta inlägget kommer ifrån ♥

_mg_3685

Tilläggas bör att denna sitter i början av flottningsrännan eftersom den är väl gammal och kanske inte så bra att vandra runt på. Varpå pappa lyfter bort kedjan, säger Äh…det här är väl ingen fara. Det är ju inte ens purket! Och Villy 65 år gammal med opererad höft, knä och allmänt ranglig i kroppen sätter fart nedför rännan! Jag var mer rädd och nervös över den där flottningsrännan än vad pappa var, och han skulle gå så långt ner det bara gick också! haha! ♥

_mg_3629

Älskade pappa vad jag hoppas att du mår bra där du är nu och inte kände dig rädd strax innan du försvann. Jag hoppas verkligen att du hörde Roberts röst och att du kände att vi var med dig allihopa på sjukhuset! ♥ Jag hoppas du kommer till mig när både du och jag är redo och berättar att du mår bra ♥

Gör mig en tjänst och krama om era nära och kära en extra gång nästa gång ni ses för ett tu tre så kanske olyckan är framme ♥

Lyssnade på insidan och tog en liten paus ♥

Lyssnade på insidan och tog en liten paus ♥

1459799811293

Jag har skrivit flera gånger i bloggen om min pmds och denna omgången har den varit riktigt jobbig och jag har verkligen haft galet mycket ångest, tankarna har virvlat omkring som tusan i huvudet, jag har haft riktigt riktigt svårt att sova, misskött kosten mer än vanligt och allt annat som brukar tillkomma. När jag tittat mig i spegeln så har jag bara sett en trött, ful och gammal tjej som känt sig ledsen, superseg period känslomässigt. Så det blev en liten ofrivillig paus från bloggen och det är därför jag knappt uppdaterat på senare tid och jag har knappt kollat min bloggmail, det blir liksom något som inte är prio ett. Det brukar gå ganska så bra för mig att ta mig igenom min pmds , att förstå varför jag blir som jag blir är den största hjälpen för mig, men den här gången var det allt bra segt. Jag har i alla fall hållit mig flytande och umgåtts med vänner, skruvat med bilen, tränat och sett till att jag varit social på helgerna!

Ibland behövs en paus från bloggen och denna gången gjorde det mig nog bara gott! ♥ Ska åka på jobbresa Onsdag – Söndag men hoppas på att jag ska ha lite mer krut att lägga på bloggen efter den resan :) Vi ska till alperna och förhoppningsvis inte bryta några ben ;)

Bjuder på några halvsuddiga snapchat bilder i detta lite mer privata inlägg, puss på er! ♥ Ska faktiskt redigera någon bild nu innan jag ska lägga mig, vilket känns underbart att jag känner inspiration inför!

It can´t rain all the time.

It can´t rain all the time.



Pms för mig stavas pmds/pmdd (tror jag själv i alla fall) och har jag otur så blir det riktigt illa och jag ligger mest och funderar på saker som vem som skulle sakna mig om jag försvann. ungefär. Innan ”lingonveckan” som man sa på 90-talet så rasar då och då min värld samman och denna gången har det verkligen varit värre än vanligt och det är nog därför jag känner behovet av att skriva av mig lite även fast jag inte riktigt vet vilka som läser. Men eftersom jag skrivit om pmdd tidigare och jag vet att det brukar vara någon som får en ”aha” upplevelse de få gånger jag tar upp det så kan väl vara värt det för någon av er kanske.

Jag kan inte ens förklara med ord vad dom här dagarna gör med mig men jag är så glad att jag vet innerst inne att mina värdelöshetskänslor försvinner av sig självt efter några dagar. Att jag vet att allt jag känner ”inte är på riktigt” hjälper väldigt mycket även om dom tyvärr inte gör så alla jobbiga känslor försvinner eller går över. Tyvärr.

Denna helgen har varit den värsta på länge och tyvärr så har det inte ”lagt sig” riktigt ännu, det brukar lägga sig när mensen kommer igång så ni kan ju gissa hur mycket jag bara väntar på att min mens ska starta varje månad?!? Jag har känt mig som ungefär hela symptom listan för pmdd i helgen. Snacka om deprimerande människa jag blir. Allt blir nattsvart, känner mig otroligt ensam samtidigt som jag inte orkar kontakta andra människor, jag orkar och vill inte göra nånting, jag tröstäter, gråter och funderar väldigt mycket på varför jag ens finns, om någon skulle sakna mig om jag försvann, vad jag någonsin gjort som är bra etc etc. Jag ifrågasätter min existens väldigt mycket när det är som värst och jag känner det verkligen som att ingen tycker om mig. Som tur är så inträffar inte detta varje månad att det går så långt, att jag blir så nere, men ibland.

Det här är något som har förstört väldigt mycket för mig och förstör fortfarande eftersom så många andra inte riktigt förstår. David är väl tyvärr en av dom som hamnar i kläm och det är väl för att han inte riktigt förstår eller vet vad han ska göra. Hur får man någon glad som tappat livsgnistan för några dagar liksom? Jag vet knappt själv men det dummaste man kan göra är att bli arg/lämna mig ensam eller bete sig som att mitt beteende är något jag gör fel. Jag har gått igenom några relationer med arga pojkvänner som skällt på mig när jag gråtit och varit ledsen utan att kunna förklara varför…men jag kan oftast inte förklara varför. Jag upplever bara en hopplöshet jag inte kan förklara själv riktigt.

Man kan äta antidepressiva mot pmdd men förut när jag gick till en terapeut så var första frågan jag fick om jag ville ha något utskrivet….då hade jag inte ens pratat terapeuten ännu? Sen har antidepressiva så många bieffekter som jag är lite rädd att jag ska få tyvärr..det är liksom min nödlösning känner jag.

Jag har i alla fall överlevt den här månaden också och jag ser framemot att börja förblöda istället för att må som ett sprängt utedass.

It can´t rain all the time (tänker ofta på den raden) och om någon/några dagar är jag förhoppningsvis tillbaka i min ”gamla form” igen.

Är du lika knäpp som mig en gång i månaden eller bara vill läsa mer om pmdd så är det bara att googla eller läsa lite på Wiki.