Wysteriiasblogg.se – Skönhetsblogg

Alltså va, har jag inte gjort nånting idag? 

Är det bara jag som går och lägger mig med känslan av att ytterligare en dag har gått och jag fick verkligen ingenting gjort? Men stämmer verkligen den känslan? Oftast inte om jag börjar titta närmare och skriva ner vad jag faktiskt har gjort under dagen. Nu är det min måndag som kommer vara ett exempel (gårdagen alltså) eftersom jag var på väg att lägga mig med just känslan av att jag inte hade hunnit göra nånting under dagen. Men jag har ju hunnit massor om jag bryter ner dagen och tittar närmare på vad jag gjort!

Jag har ju till att börja med vaknat & uträttat alla morgonbestyr & sen jobbat i 8 timmar. Bara här har jag ju faktiskt gjort väldigt mycket av dagen.

Sen efter jobbet så åker ju oftast jag och tränar.

Sen såg resten av dagen ut så här:

• Jag åkte och hämtade ut 3 paket
• Jag åkte och köpte en julklapp (typ den enda jag kommer ge bort dessutom)
• Jag åkte hem och gjorde middag samt åt middag
• Plockade ur diskmaskinen och startade ett rengörningsprogram för diskmaskinen
• Jag eldade eftersom det var 15 grader i huset, och ni som eldar vet att bara det tar uppmärksamhet
• Jag gick ut och skottade snö i 2 timmar & när jag kom in igen var klockan nästan 21:30
• Jag skrev 2 blogginlägg samtidigt som jag åt kvällsmat
• Jag plockade i diskmaskinen eftersom rengörningsprogrammet hann bli klart
• Jag duschade

Jag gjorde väldigt mycket på min måndag helt plötsligt om jag bröt ner dagen i punkter. Skulle jag bara tänka lite till skulle det säkert komma upp fler punkter på saker som jag gjort utan att tänka på att jag gjort det.

Så att jag ens hade känslan ”åh nej jag hann ju ingenting efter jobbet idag”….alltså ursäkta mig fröken Cecilia, du har gjort massor! Ja så tvätten kanske fortfarande ligger på badrumsgolvet, du hann inte slänga in någon ved idag samt att jag återigen glömde bort att kolla efter utomhustimer så jag kan sätta upp ljusslingan på balkongen. So what? Jag hann ju hur mycket som helst!

Får ni också känslan av att dagen bara försvann och ni ”hann ingenting” ibland? Stämmer det verkligen överens med verkligheten?

Idag (tisdag) har jag slängt in ved som jag inte hann igår som jag snart ska stapla samt skottat igen efter jobbet. Tvätten ligger fortfarande på badrumsgolvet och hallen hade behövts dammsugas men alltså. Jag behöver inte göra allting på en dag och jag borde känna mig nöjd över allting som jag faktiskt har gjort och inte allting som jag inte har gjort. Sjukt svårt att omprogrammera hjärnan att faktiskt fokusera på allt jag har hunnit gjort istället för allt jag ”borde göra”. Hjärnan den är en klurig sak!

Tack till Er ♥

Tack till alla ni som kommenterat, mailat, skrivit till mig i något annat socialt forum för att ni stöttar, peppar och säger att jag inte är ensam om att ha ensamhetsångest ♥ Det är såklart tråkigt att ni är fler med ensamhetsångest men precis som ni kanske kände så känner jag att det är skönt att det finns fler som mig. Fler som har så här knasiga tankar. Fler som tampas med den här typen av tankar. Jag vet att jag verkligen inte är ensam om att ha hjärnspöken, långt ifrån, men det är nog inte så vanligt att prata öppet om dom.

När jag är så här personlig så är jag alltid orolig att någon ska säga något i stil med att ”klart ingen vill umgås med dig, det borde du väl själv fatta” eftersom vem som helst faktiskt kan kommentera och hello trollen on the internet. Jag slapp det denna gången men en av mina närmsta vänner skickade ett meddelande som gjorde att jag fick lov berätta för min arbetskollega hur dåligt jag mått sedan G tog livet av sig och att min ensamhetsångest har eskalerat efter det och att jag praktiskt taget hunnit ifrågasätta meningen med livet några gånger eftersom jag känner mig så otroligt ensam samt vad min vän skrev för jag kände…allt och ingenting. Jag har känslorna på utsidan, jag har extremt nära till skratt och det är inte svårt att få mig att skratta men det är precis lika lätt att få mig och gråta.

Så jag har flera okända människor som peppar och en av dom personer som jag trodde var en av mina närmsta som praktiskt taget gör så jag förstår att jag haft lite rätt i min känsla. Så här börjar man inte ett meddelande till en person som mår psykiskt dåligt ”Det är inte så kul att umgås med någon som mår dåligt” kan alla ta och lära sig det? Vill man inte vara min vän när jag mår som sämst då behöver man inte vara min vän när jag mår som bäst heller. För jag mår inte bara dåligt men mina 2 senaste år har präglats av att min pappa gick bort, att jag blev utmattad och i slutet av sommaren när jag hade nytt jobb som jag trivs med, haft en jättebra sommar och trodde det var på väg åt rätt håll så inträffade det med G och jag backade tillbaka.

Ni kanske inte tror att ni gör så mycket när ni skriver en kommentar här på min blogg men ni gör otroligt mycket! ♥ Tack för att det i efterhand faktiskt känns bra att jag vågade vara så öppen! ♥

Ensamhetsångest & naturen

Dom flesta som följt mig i flera år eller följer mig idag på @Wysteriia vet nog att jag bland annat (bland annat ja, haha!) har starka ensamhetskänslor. Oftast kommer dom känslorna på helgerna (av förklarliga skäl eftersom jag inte jobbar då och är oftast ensam) & den här helgen var verkligen inget undantag.

Jag förstår att människorna runt omkring mig har egna liv och inte har tid för mig men jag känner väldigt ofta att andra människor nog inte vill umgås med mig. Jag har hört många helger nu att folk som jag har ansett varit nära vänner inte har tid men dom umgås med andra och då sätter min ångest igång på tre sekunder. Är jag en dålig människa? Är jag så hemsk så dom inte vill ha mig med? Är jag så tråkig? Dög jag bara när dom faktiskt hade någon ”användning” av mig?

Jag avskyr att vara så här men jag har känt så otroligt starka ensamhetskänslor var och varannan helg sedan sommaren nu och jag klarar inte av att ta det mer för mitt psyke pallar inte. Skulle någon verkligen sakna mig om jag försvann? Den tanken har varit så otroligt vanlig hos mig senaste månaderna. Helt ärligt så tror jag att det skulle dröja om jag försvann en torsdagskväll och att känna så är hemskt.

Jag förstår att folk kanske inte vill umgås med mig på grund av att jag har väldigt mycket hjärnspöken & har varit utmattad och på så sätt faktiskt blivit mycket lugnare som person. Jag är inte en lätt person att ha i sitt liv vilket tyvärr gör att jag kan få tankar som att ”dom mår bättre utan mig” när jag mår så här dåligt.

Men nånting jag tänker ofta på är att när jag skriver om att jag känner mig ensam och att jag har ensamhetsångest i mina sociala medier…det är mitt rop på hjälp för att slippa den känslan som verkligen äter upp mig. Men oftast så får jag inte ens respons tillbaka vilket stärker mina ensamhetskänslor ännu mer. I lördags (?) svarade tack & lov Johanna & Maria ♥

Min Johanna svarar alltid. Och jag tycker lika synd om henne varje gång. Att hon är x antal timmar bort med sina studier och jag sitter här hemma och vet inte ens vem jag ska fråga om dom har av sina egna tid att ge mig. För jag klarar inte av ”har inte tid, jag ska göra det där” som svar längre. Inför den här helgen så frågade jag rakt ut på sociala medier om någon ville hitta på något i helgen med 0 svar. Jag hade en tanke om att bygga pepparkakshus men när ingen svarar så vågar jag inte fråga mer. Jag sitter och hoppas varje gång att nån typ ska ”ja men följ med på det här! Det blir roligt!” men folk gör inte så med mig. Är det för att jag varit utmattad och sovit bort 1 år så folk frågar helt enkelt inte mig längre?

Ibland klarar jag att sopa upp mig själv från gropen av total ensamhetsångest och få mig själv att förstå att jag kan göra såna saker jag vill göra ensam. Det är helt okej. Det kanske inte är lika roligt men då gör jag i alla fall det jag vill göra istället för att sitta hemma och låta ångesten äta upp mig totalt. Så idag begav jag mig ned till nässjön för att åka skridskor! Jag frågade ingen om dom ville följa för att bespara mig själv mer ångest, just in case.

Jag vet inte varför men när jag gör såna här saker ensam. Åker skridskor runt en sjö ensam när jag knappt kan åka skridskor och möter folk. Då skäms jag. För att jag är ensam. För att jag gör något dom flesta gör som en social grej ensam. Ja, jag har aldrig påstått att jag inte har diverse psykisk ohälsa. För några år sedan lärde jag mig att våga gå på bio ensam och för 1-2 år sedan vågade jag åka ut till en slogbod och grilla korv själv. Det om nått kändes jättekonstigt men jag gjorde det!!

6,5km på skridskor helt ensam gick faktiskt över förväntan. Jag är väldigt tacksam att jag lyckades vinna över min ångest och vågade mig iväg för att göra något & inte bara låta dagen försvinna på grund av att jag inte hade sällskap.

Man ser inte psykisk ohälsa på någon. Det är lite därför jag har skrivit det är inlägget som är ganska utlämnande om mig som person. Jag vill helt enkelt uppmana er att sträcka ut en hand till människor som vågar skriva i sociala medier att dom känner sig ensamma eller har ensamhetsångest. Och om ni sträcker ut en hand så håll det löftet om att hitta på något så ni inte gör ensamhetsångesten värre.

Jag har inte alltid haft sån här brutal ensamhetsångest & jag har till och med suttit och peppat mig själv att våga umgås med några av dom killar som sagt att dom gärna vill hitta på något. Ett av alla andra ”fel” jag har är att jag är rädd överlag för män eftersom jag är van att bli utnyttjad och jag blir automatiskt lite rädd att dom bara räcker ut en hand för att ”få omkull mig” och inte för att dom faktiskt vill umgås/lära känna mig som vän.

Nästa helg kommer Johanna hem & Maria ska umgås med mig på fredagen. Så nästa helg kommer jag inte behöva drabbas av ensamhetsångest (hoppas jag). Jag är väldigt van att leva med ångest pga pmds men ensamhetsångest tar nog priset, den kan jag inte hantera.

Jag hoppas ni har haft en bättre helg än vad jag har haft ♥

I’ve got 99 problems and 86 of them are made up scenatios in my head. typ.