Ensamhetsångest & naturen

Ensamhetsångest & naturen

Ensamhetsångest & naturen

Dom flesta som följt mig i flera år eller följer mig idag på @Wysteriia vet nog att jag bland annat (bland annat ja, haha!) har starka ensamhetskänslor. Oftast kommer dom känslorna på helgerna (av förklarliga skäl eftersom jag inte jobbar då och är oftast ensam) & den här helgen var verkligen inget undantag.

Jag förstår att människorna runt omkring mig har egna liv och inte har tid för mig men jag känner väldigt ofta att andra människor nog inte vill umgås med mig. Jag har hört många helger nu att folk som jag har ansett varit nära vänner inte har tid men dom umgås med andra och då sätter min ångest igång på tre sekunder. Är jag en dålig människa? Är jag så hemsk så dom inte vill ha mig med? Är jag så tråkig? Dög jag bara när dom faktiskt hade någon ”användning” av mig?

Jag avskyr att vara så här men jag har känt så otroligt starka ensamhetskänslor var och varannan helg sedan sommaren nu och jag klarar inte av att ta det mer för mitt psyke pallar inte. Skulle någon verkligen sakna mig om jag försvann? Den tanken har varit så otroligt vanlig hos mig senaste månaderna. Helt ärligt så tror jag att det skulle dröja om jag försvann en torsdagskväll och att känna så är hemskt.

Jag förstår att folk kanske inte vill umgås med mig på grund av att jag har väldigt mycket hjärnspöken & har varit utmattad och på så sätt faktiskt blivit mycket lugnare som person. Jag är inte en lätt person att ha i sitt liv vilket tyvärr gör att jag kan få tankar som att ”dom mår bättre utan mig” när jag mår så här dåligt.

Men nånting jag tänker ofta på är att när jag skriver om att jag känner mig ensam och att jag har ensamhetsångest i mina sociala medier…det är mitt rop på hjälp för att slippa den känslan som verkligen äter upp mig. Men oftast så får jag inte ens respons tillbaka vilket stärker mina ensamhetskänslor ännu mer. I lördags (?) svarade tack & lov Johanna & Maria ♥

Min Johanna svarar alltid. Och jag tycker lika synd om henne varje gång. Att hon är x antal timmar bort med sina studier och jag sitter här hemma och vet inte ens vem jag ska fråga om dom har av sina egna tid att ge mig. För jag klarar inte av ”har inte tid, jag ska göra det där” som svar längre. Inför den här helgen så frågade jag rakt ut på sociala medier om någon ville hitta på något i helgen med 0 svar. Jag hade en tanke om att bygga pepparkakshus men när ingen svarar så vågar jag inte fråga mer. Jag sitter och hoppas varje gång att nån typ ska ”ja men följ med på det här! Det blir roligt!” men folk gör inte så med mig. Är det för att jag varit utmattad och sovit bort 1 år så folk frågar helt enkelt inte mig längre?

Ibland klarar jag att sopa upp mig själv från gropen av total ensamhetsångest och få mig själv att förstå att jag kan göra såna saker jag vill göra ensam. Det är helt okej. Det kanske inte är lika roligt men då gör jag i alla fall det jag vill göra istället för att sitta hemma och låta ångesten äta upp mig totalt. Så idag begav jag mig ned till nässjön för att åka skridskor! Jag frågade ingen om dom ville följa för att bespara mig själv mer ångest, just in case.

Jag vet inte varför men när jag gör såna här saker ensam. Åker skridskor runt en sjö ensam när jag knappt kan åka skridskor och möter folk. Då skäms jag. För att jag är ensam. För att jag gör något dom flesta gör som en social grej ensam. Ja, jag har aldrig påstått att jag inte har diverse psykisk ohälsa. För några år sedan lärde jag mig att våga gå på bio ensam och för 1-2 år sedan vågade jag åka ut till en slogbod och grilla korv själv. Det om nått kändes jättekonstigt men jag gjorde det!!

6,5km på skridskor helt ensam gick faktiskt över förväntan. Jag är väldigt tacksam att jag lyckades vinna över min ångest och vågade mig iväg för att göra något & inte bara låta dagen försvinna på grund av att jag inte hade sällskap.

Man ser inte psykisk ohälsa på någon. Det är lite därför jag har skrivit det är inlägget som är ganska utlämnande om mig som person. Jag vill helt enkelt uppmana er att sträcka ut en hand till människor som vågar skriva i sociala medier att dom känner sig ensamma eller har ensamhetsångest. Och om ni sträcker ut en hand så håll det löftet om att hitta på något så ni inte gör ensamhetsångesten värre.

Jag har inte alltid haft sån här brutal ensamhetsångest & jag har till och med suttit och peppat mig själv att våga umgås med några av dom killar som sagt att dom gärna vill hitta på något. Ett av alla andra ”fel” jag har är att jag är rädd överlag för män eftersom jag är van att bli utnyttjad och jag blir automatiskt lite rädd att dom bara räcker ut en hand för att ”få omkull mig” och inte för att dom faktiskt vill umgås/lära känna mig som vän.

Nästa helg kommer Johanna hem & Maria ska umgås med mig på fredagen. Så nästa helg kommer jag inte behöva drabbas av ensamhetsångest (hoppas jag). Jag är väldigt van att leva med ångest pga pmds men ensamhetsångest tar nog priset, den kan jag inte hantera.

Jag hoppas ni har haft en bättre helg än vad jag har haft ♥

I’ve got 99 problems and 86 of them are made up scenatios in my head. typ.

19 reaktioner till “Ensamhetsångest & naturen

  1. Vilken jobbig känsla att hamna i. Den förstärks säkert av utmattningen men det betyder inte att det kan kännas totalt ensamt ibland. En skridskotur låter som bra medicin. Kramar från Skåne!

    1. Ja, jag brukar ha ensamhetskänslor men inte på den här nivån och i flera månader….skridskoturen hjälpte! Jag kände mig stolt efteråt som åkt iväg ensam :) Kram! ♥

  2. Det här träffade rakt i hjärtat! Ensamhetskänslor är ibland övermäktiga, kan verkligen känna igen mig i dina ord. Ta hand om dig fina 💝

  3. Modigt av dej att skriva så personligt på bloggen :) Ofrivillig ensamhet är tyvärr vanligare än många tror, vad bra att du visar att det finns även i lägre åldrar, ofta förknippas det med äldre människor som slutat jobba. Själv gillar jag att vara ensam och har behov av det, men då är det självvalt och något helt annat. Kram på dej!

    1. Ja jag gillar också att vara själv, nån kväll ibland. Men inte varje kväll och varje helg. Jag har känt de få gånger jag gått ut & har druckit att jag vill aldrig åka hem eftersom jag blir ensam då. Känslorna förstärks vilket gör att jag inte vill gå ut och inte dricka, haha.

      Knepiga känslor dom där ensamhetskänslorna. Det är en av dom jobbigaste känslorna jag har.

  4. Jag har inte ensamhetsångest men jag kan känna igen mig i dina tankar om att ibland känna att ingen vill vara med en, att andra hittar på saker tillsammans utan mig etc. Jag blev utfryst i skolan så jag tror att mitt tankemönster faktiskt beror på det. Har du något som du tror är grunden till hur du känner? Det löser antagligen inte problemet, men om du vet så kanske du kan tänka på det när du känner dig ensam? :) Mitt råd är i alla fall att du de gånger du känner dig ensam ska göra precis det du tycker är roligt att göra, och gärna sånt som kanske andra inte är så intresserade av att göra med dig. Det kan t.ex. vara att titta på en viss typ av film, rensa hemma, måla, gymma, gå på promenader eller såklart helt andra saker. Jag brukar t.ex. titta på mina favoritserier om jag är hemma själv, det är inget jag brukar göra med andra och då känns inte ensamheten så påtaglig :) Stora kramar till dig som vågar berätta!

    1. Jag tror mitt problem är att jag har aldrig haft en egen bästa vän. Jag har haft nära vänner som har andra bästa vänner. Om du förstår hur jag menar. Jag har blivit kallad för bästa vän men senast idag så kände jag bara att nej, jag är absolut inte din bästa vän om det är sådär du behandlar mig. Mina kärleksrelationer har ju dessutom varit katastrof och jag har aldrig känt mig viktig för dom jag varit tillsammans med. Det spelar självklart också in.

      Jag tycker det är sjukt tråkigt att kolla på serier eftersom jag typ inte gör annat när jag är ensam. Och eftersom jag får ångest så får jag svårt att öht göra saker. Jag har hur mycket som helst jag hade kunnat göra hemma men jag får liksom inte igång mig själv när det blir den här nivån på min ångest.

      Kram på dig Malin ♥

      1. Förstår precis hur du menar med bästa vän och jag garanterar att du inte är ensam där, jag känner precis likadant! Knepigt med ångest i och med att du låser dig, jag som hoppades att göra något skulle hjälpa så att du kanske slapp den värsta ångesten… Välj bort serier om det är så du känner för det. Du kanske ska anta en utmaning? Skriv upp 10 saker som du skulle vilja göra och när du känner att ångesten är på väg så kanske du kan titta på listen och försöka välja något att göra för att testa? Det kan t.ex. vara att baka eller måla naglarna, behöver ju inte vara avancerat utan gärna något du lätt kan släppa om ångesten gör att du inte kan. För det ska ju verkligen inte vara så att du tvingar dig själv heller. Kramar!

        1. Ja ångest är rejält knepigt. Jag har gått kbt mot ångest men då blev det mest att ta reda på vad som triggade min ångest och hur jag skulle jobba med det. Att ha ensamhetsångest på den här nivån blev inte det lättaste att hantera med kbt. kbt är ju en träningssak så jag har nog inte lyckats tackla det riktigt med hjälp av det.

          Jag känner mig faktiskt lite lättad över att vara öppen om allting och har fått lite stöttning via bloggen ♥ Tänk att människor jag faktiskt inte känner egentligen tar sig tid och kommenterar…bara det ♥ Tack Malin! ♥

  5. Jag kan verkligen känna igen mig så mycket och tycker att du är modig som kan skriva om det. Även om jag har en sambo (som i jämförelse med mig aldrig är hemma) så kan jag känna mig ensam. Jag har aldrig haft någon som ringer till mig så fort något har hänt, bra eller dåligt. Det är aldrig någon som hört av sig till mig bara för att de vill veta hur jag mår och vad jag gör. Jag har alltid blivit bortvald för någon annan/något annat och det känns förjävligt.

    Men snart är vi närmare varandra igen och jag hittar gärna på något, eller ingenting om du vill. Prata, pyssla, åka skridskor eller bara dricka en kopp kaffe.

    Stor kram fina Cilla <3
    Malin recently posted…Dermalogica 12 Days to GlowMy Profile

    1. Man kan känna sig ensam även om man har folk omkring sig ♥ Jag vet ju att jag har folk omkring mig men jag känner precis som du att jag blir bortvald av en del människor som jag trott sett mig som nära vän för att det händer ”något roligare här borta” ungefär. Det är inte vänskap i min värld.

      Ja, det låter bra :) Jag jobbar ju dessutom bara 60% fram till mars så jag har tid att åka upp någon ledig vardag eller helg också :)
      Jag ser att ni håller på att förbereda för fullt ♥ Jag hoppas vi kan ses i början av nya året :D

  6. <3 Du vet att jag alltid är här om du behöver mig! Dra iväg ett sms eller ring när du känner dig ensam, om du inte vill skriva på sociala medier. Kanske känns det personligare än att få mer ångest pga att folk inte svarar. Vet allt för väl hur det känns med ensamhet! Flydde ju Sverige pga det.
    Kom gärna och hälsa på snart och vill du lära känna någon ny så har jag en amerikansk kompis i Särna som säkert skulle vilja ta en fika eller ses. Hon är rolig, galen och grym på lyssna.

    ❤️

    1. Jag har redan en helg jag vill hälsa på! Daisy Beauty Expo går av stapeln och jag kände på en gång att jag HOPPAS du kanske har tid fredag, lördag kväll eller söndag förmiddag så att jag kan sova hos dig då ♥ Jag skriver på messenger om datum, kan det inte i huvudet just nu men i början/mitten av Januari.

      Jag VET att jag har dig ♥ Men du vet hur ensamhetskänslor kan äta upp en inifrån :( Och jag önskar så ofta att vi bodde närmare varandra. Jag älskar att du är en av dom bästa jag har i mitt liv och att vi inte ses så ofta men är lika bra vänner genom alla år vi känt varandra ♥

  7. Jag har läst din blogg i flera år men är inte en sån som kommenterar i vanliga fall.
    Jag känner igen mig i precis allt du skriver, jag har inga tips eller råd men kände ändå att jag ville säga att du är inte ensam om att känna som du gör.

    *kram*

    1. Tråkigt att läsa att du känner igen dig i precis allt :( Det här är så otroligt jobbiga känslor att behöva brottas med! Vi verkar ju inte vara ensamma tyvärr. Det känns som att det här blogginlägget faktiskt hjälpte mig psykiskt av att jag vågade skriva det öppet. Att jag vågade skriva att jag inte fixar det mentalt längre. Som om en liten liten sten lyfte. Jag har inte riktigt heller några råd och tips men..du kanske också ska våga säga rakt ut att du känner dig exakt så här ensam?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge